Nämen, två blogginlägg i ett, det går ju bara inte?

Hej jag heter Ozzy och jag ÄLSKAR min nya fastighetsskötare!

"Hmm... locket på toan har gått sönder så vi skulle sätta in ett nytt sånt men... Äh, du får en helt ny toastol istället."
Och först skulle jag bara få färg till badrummet - aka badrumstaket, eftersom hela badrummet är kaklat. Fast igår frågade jag om man kan få bidrag till något mer.
"Hmmm egentligen inte men... Äh, du får till köket och hallen också."

Och när jag kom dit igår hade hon tagit dit en städfirma, för det var så dåligt städat. Så nu är lägan helt fräsch och fin!!! Hurra! Så idag så ringde jag igen för att kolla hur det funkar när jag hämtar ut färg och så.

"Ja, hur har du tänkt göra i hallen?"
"Jag tänkte nog tapetsera en fondvägg och måla resten."
"Ok, men då får du tapeter till en fondvägg och färg till resten. Det finns bara en standarduppsättning, men vill du ha någon annan så betalar du bara mellanskillnaden."

Hurra! Och jag får maskeringstejp och penslar och hela fadderutten! Tjohejjjj!

...............

Och nu kommer det sedan länge utlovade inlägget om att vara ettagluttare vid 36 års ålder.

.............

Jag började ny klass i måndags. En ny klass som hade gått tillsammans i en hel termin och kände varandra ganska bra. Alla känner alla. Utom Ozzy. Som inte känner någon. Skakis går jag och ställer mig i klumpen utanför klassrummet där alla står och pratar om hur sommaren varit.

De sneglar lite på mig. Hon har nog gått fel, hon den där färgglada typen. Ingen pratar med mig. Det bara sneglas lite då och då. Och så småningom kommer en annan förmodad ettagluttare släntrandes. Han ställer sig mot en vägg, slänger ner luggen i ansiktet som skydd och håller händerna korsade framför sig som ett pansar. Ingen pratar med honom heller, men det är uppenbart att han inte känner någon där. Jag pratar inte heller med honom. Jag står och önskar att min lugg också hängde ner som ett skydd, istället för att boinga upp i en snurr piffad med en RÖD ILLRÖD SOM DRAR BLICKARNA TILL SIG scarf.

Vi går in och sätter oss, och jag sätter mig bredvid en tjej i chalmersnollningsoverall. (Varför har hon sån när hon går på humanisten?) Tänker att hon kanske är en pratglad jävel, hon har ju värsta spexaroutfiten på sig.

Men hon sneglar bara. Och jag vågar inte ta i hand och hälsa och säga "Hej, jag heter Ozzy och är er nya UFO-klasskamrat".

Så blir det rast. Förlängd rast i en halvtimme. Så ni kan prata om sommaren. Yeah right. Jag stapplar snabbt iväg till bibblan och gömmer mig bland kurslitteraturen. Måste äta. Tjackar macka, sätter mig vid ett bord. Ensam. Det gör inte så mycket i och för sig, ensam har jag inte svårt för. Men sneglandet. Från det andra bordet längre bort.

Lektion. Alla i klassen är "14 år och luktar kiss" (metafor för extremt mycket yngre än mig). Och jag känner att jag nog inte kommer vara ganska ensam i det här gänget. Fast jag lyckas i alla fall växla kanske fem ord med mitt nya offer till bänkkamrat, en kanske 23-årig hårdrockare med lååångt skägg. Han verkar snäll! Så nu har jag bestämt att han är min nya bästis. Han vågar i alla fall svara på tilltal, till skillnad från chalmersnollaren.

Men, det är verkligen hemskt att komma till ett nytt, inarbetat gäng där alla sociala roller redan är etablerade. Komma in som ovanlig i det gamla vanliga.

När jag började andra året på teaterskolan fick vi en ny, en ovanlig in i vårt gamla vanliga. Fast jag visste lite vem hon var, för Matilda, min kära Parisvän, hade berättat lite om henne. Så så fort jag såg henne gick jag fram och sa "Hej, du heter Eva och är våran nya klasskompis, här är din klass, jag heter Åsa." Tydligen var det enormt stort för henne. Att någon bara tog kommando och sa hej. Hon var inne i gänget på två minuter. Själv reflekterade jag inte ens över att jag gjorde det.

Förräns i måndags. TÄNK om någon som kände sig trygg i det här gänget hade sagt "Hej, vem är du?". Då hade min dag blivit lätt som en plätt. Nu blev den snarare platt som en pannkaka. Fast jag har inte gett upp än. Jag kommer charma brallorna av dem bara de vågar prata med mig.

Men jag är ju så himla farlig. Eller?

---