Jag kan inte tugga så bra nuvv

Livet kretsar just nu kring två ting: Kuddmysteriet och Tandläkaren.

Kuddmysteriets intrig tätnade avsevärt när jag i morse hittade... den förrymda kudden! Mina två av kjolar hemsydda kuddar har alltså återfunnit varandra. Men... det förklarar ju inte hur en precis likadan kudde har hamnat i Sköna Hem. Har kuddarna en hemlig trilling? Eller har en av mina kuddar varit på äventyr utan att jag märkt det?

Den andra stora saken för dagen är ju såklart TANDLÄKARBESÖKET *skräckmusik*

Jag kände mig faktiskt inte extremt nervös på väg till tandläkaren, tänkte att det här kommer kanske gå prima trots allt. Och så kändes det... ända tills tandsköterskan kom och bad mig fylla i en hälsodeklaration. Fyllde i blanketten i ungefär samma tempo som ångesten och skräcken tog min kropp i besittning. När sköterskan kom för att hämta mig och blanketten hade jag tårar i ögonen. "När var du hos tandläkaren senast?" Jag kan inte prata för då kommer jag börja storböla, så jag bara rycker uppgivet på axlarna, för jag vet faktiskt inte. Och jag stammar fram "vet tandläkaren om att jag har tatatatandläkarskakirkskshkskräck?". Nä, det vet han inte, men det kan du säga när du kommer. Ja, om jag kan prata ja tänker jag. Och tandläkaren kommer och säger hej tycker du det är lite jobbigt osv och är jättepedagogisk, men jag vill bara gå därifrån. TRAUMA! Men jag har ju ont i käften, så det är bara att bita ihop. Nej, förlåt mig, gapa stort. Torkar tårarna och lutar mig bakåt. Ser den ångestframkallande spegeln med lampa och fäller några tårar till.

Tandläkaren frågar om jag har några hål. Jaa, säger jag, säkert tyyysen, men framförallt ett här och ett här, säger jag och pekar. Jaha, då ska vi se om de syns, säger tandläkaren. JAA det gör de, säger jag för jag tjuvkikade lite igår och tyckte mig nog kunna se ett ungefär apstort hål. Ok, ska vi laga det direkt så tar vi undersökning nästa gång så du blir av med tandvärken i alla fall?

....... ja va fan, jag har ju kommit hit för att bli av med tandvärken, så jag har väl inget alternativ.

Och så kommer sprutan fram, och han förklarar hur man tar sprutor nuförtiden. Små små injektioner runt tanden så det känns inte lika mycket. Och det gör det faktiskt inte. Och han borrar, och jag känner faktiskt ingenting, mer än krampen i musklerna i hela kroppen. Och han borrar. Och han borrar. Och säger att du har nog väntat lite för länge med det här hålet, det är jättestoooort. Och det låter som om han bara hittar mer och mer hål. Borr borr borr. Tur att jag inte känner nånting.

Varsågod och skölj.

Jag tittar i lilla spegeln för att kolla hur det ser ut innan han fyller hålet. Shit man, Grand Canyon.

Och så fotar han. JAG HATAR ATT TA RÖNTGENBILDER I KÄFTEN! Det gör ont! Och han hittar ett hål till i tanden bredvid, men säger att jag har jättefina tänder. Och jo, med tanke på att jag inte varit hos tandläkaren sen 1800-talet, men ändå bara har två hål så har jag nog jäkligt bra tänder. Sen hittar tandsköterskan som får ta hand om det sista ett liiitet hål till.

Men jag har i alla fall lagat Grand Canyon. Och utan att nån höll mig i handen. Jag är en så jävla stark människa. Så jag köper en present till mig själv. Ett par sjukt sköna mysbyxor, helt onödigt, men sjukt skönt. Tack för mig!

---