Startsträcka

Jag öppnar word och stänger det igen. Jag öppnar word och skriver fem rader om en flicka som sitter i en vit kall korridor och väntar utanför en dörr. Hon ska få veta något när hon går in genom dörren, men jag vet inte vad. Jag stänger utan att spara.

Jag tänker att jag ska skriva skräck, bara för att jag älskar Stephen King. Sen tänker jag att om jag skriver skräck kommer jag bara gå omkring och vara skraj dagarna i ända. Ligga omkring och vara skraj nätterna i ända.

Jag tänker att jag skriver något lättsamt så jag kan bli bestseller direkt. Sen tänker jag att jag kanske tar på mig för stora skor och stänger word.

Jag tänker att jag ju måste skriva lite noveller för att komma igång. Sen tänker jag att vad ska jag skriva noveller för, det finns väl ingen som publicerar noveller nuförtiden? Om man inte ger ut en samling av sina egna. Som Stephen King gör.

Jag öppnar bloggen för att komma igång med fingerbajsandet. Jag har länge censurerat just det ordet i den här bloggen, för det låter så illa. Fingrar som bajsar. Men det är just vad det är. Det är inte ordbajseri, det är fingerbajseri. Fingrarna går av sig själva, känns nästan som om de är losskopplade från hjärnan.

Jag tänker på min opponent som kommenterat vissa genialiska författardrag i min uppsats. "Här ska det vara ett "och"! Nej det ska det inte, trångsynta svensklärare to be, det är en konstnärligt genialisk mening. Och jag känner igen min språkstil. Jag kan skriva. Jag vet ju det. Jag fingerbajsar ju ut geniala klumpar text i den här bloggen med jämna mellanrum till exempel. Och jag har ett worddokument på 25 sidor med bara dikter dikter dikter. Och jag har kanske 40 färdiga skitbra dikter.

Men vem publicerar dikter nuförtiden?

Så jag återgår till bloggen samtidigt som den svarta katten återigen vandrar förbi utanför mitt fönster, stannar och jamar och vill in. Min kompis. Men inte min.

Och jag tänker på att Stephen King säger i sin bok "Att skriva bra böcker" säger att man inte får vara lat om man ska bli författare. Man måste skriva mycket, varje dag. Och läsa, mycket, varje dag. Och jag tänker att det gör jag ju inte. Men sen tänker jag att jag skriver helt galet mycket, fast kanske inte i den form jag borde göra. Jag borde skriva noveller.

Och så är jag tillbaka hos den lilla flickan i den vita korridoren.

Varför sitter en liten flicka alldeles ensam i en vit korridor egentligen? Det är inte en skolkorridor. Det är en institution av något slag. Sjukhus? Socialen?

Och så korrekturläser jag mitt blogginlägg och läser passusen om fingerbajs och inser att det är komik jag ska skriva. Det måste bli komik. För jag kan kul. Men vem publicerar kulböcker nuförtiden?

---