Hurra för besök!

Tänk att ett litet besök från en liten mor kan göra en Ozzy så glad.

Konstigt.

Min mor är inte och hälsar på i stan överdrivet ofta. Hon är en tvättäkta lantis som får panik av rondeller och mer än en bil på gatan samtidigt. Så nu har jag bott här i ett år, och endast fått en snabb inkikning av mor när hon ändå passerade genom stan tillsammans med sin nye karl. Men igår kom hon och hängde med mig i massa timmar! Rovligt!

Och nu insåg jag att jag bloggade om det här igår. Men här kommer fortsättningen. Efter mor hade åkt så blev det helt tomt. Fast jag samtidigt var så himla glad liksom. Det kändes helt skumt. Jag träffar ändå min mamma ganska ofta, varför blev jag så himla glad den här gången? Kanske hänger ihop med att hon är här så himla sällan. OCH kom jag på, för att det var någon annan än jag i mitt hem!

Jag äääälskar påhälsning. En av de bästa grejerna med att bo i kollektiv var att det hipp som happ kunde befinna sig typ tio pers i ens hem utan att man själv planerat det. Skitaskoj! Men nu har jag bott själv i ett år och kan nog räkna antalen besök på åtminstone två händer. Det är för lite för att vara en Ozzylägenhet!

Näpp, det här får det bli ändring på.

Fast inte nu, för nu måste jag duscha och göra mig i ordning för kvällens danskurs!

---