Fan vad jag har det bra

Det är ju tur att någon ruskar om en ibland så att man keeps it real.

Jag är världsmästare i zappning och kollar i princip aldrig på ett helt program utan att zappa runt. Men ikväll fastnade jag totalt, glömde tid och rum. Dokumentär, Cracked but not broken. En snubbe, en kamera, en prostituerad narkoman som berättar allt. Varför, hur... alla de där frågorna som man funderar över när man pratar om prostitution. En så jäkla snygg och smart tjej, helt fast i crackmissbruk.

Hela filmen är i svartvitt. Tills hon tänder på. Då blir allt i färg, och man får se de knallrosa väggarna i det sunkiga hotellrum hon hyr en dag i taget. Betalar genom att sätta in annonser i tidningen. Man får sitta med när hon svarar i telefon. 30 samtal om dagen. När hon sticker och sticker och sticker för att hitta en åder som hon kan skjuta i. Torkar blod torkar blod torkar blod. Och läser ett brev hon fått från sin mamma som undrar vad som hänt med hennes vackra levande dotter. Planerar ekonomin så den räcker till hyra, tvätt, annons och droger.

Hej och hå. Vad gnäller man för när man gnäller?

---