Vad är det här? Ska besvarad och hyfsat harmonisk kärlek vara omöjlig? Nä, ingen relation är perfekt. Man kan den inte få vara lite heltrevlig i alla fall? Och om man nu inte har nån relation, kan man inte
få känna att det åtminstone finns
en chans att man kan få en hyfsat trevlig och lagom välmående relation i alla fall?
Nä, det verkar inte så. Så nu kommer frågan; hur överlever man sitt liv utan besvarad hyfsat harmonisk kärlek? Det måste ju gå att leva sitt liv utan man. Jag mår ju till exempel jäkligt bra utan man. Jag saknar vissa saker som singel, visst, men man saknar ju andra saker som par om man säger. Det borde jämna ut sig, eller hur? Exempel: När man är singel kan man komma och gå som man vill, man behöver inte ta hänsyn till nån. Å andra sidan är det ingen som undrar vart man tagit vägen när man blir kidnappad, rånad eller våldtagen. (Det blir man ju inte, men det är skönt att det är nån som blir orolig för en!) Fördel motsvaras av nackdel. Och om man vänder på det, så kan man till exempel sakna fysisk närhet som singel, men å andra sidan är det ingen som kommer och pillar på en och har behov när man själv inte är sugen för fem öre. Fördel - nackdel. Kanske dåliga exempel, men ändå exempel.
Jag hävdar alltså (ja jag har precis skrivit b-uppsats) att man kan bli lika lycklig utan kärlek som med. Min frågeställning är hur. På denna fråga har jag inte funnit något svar än, men hoppas genom min analys kunna tillföra något till diskussionen om huruvida människan behöver besvarad kärlek för att överleva.
Min sekundära frågeställning är om den här bloggen kom till i ren singeldesperation. Jag vet att jag inte är omöjlig att älska. Ligger felet i att jag inte kan älska? Jo, kära älskade vänner. Jag älskar er. Men ni är mina vänner. Jag kan inte gifta mig och skaffa barn med er. Jo vissa av er. Men ni är upptagna eller håmå.
There's something sick in the state of Ozzy.