tisdag, januari 25, 2011

Och den irriterande långsamma reaktionstiden...

Sitter på spårvagnen, läser bok i godan ro. Snart framme. Skönt. Och kul, längtat till dansen. Frid och fröjd, trallala...

... när en man kliver på. Håller ett barn i handen, barnet är kanske sju år på sin höjd, konstaterar jag nu såhär i efterhand, när jag sansat mig lite. Många lediga platser. Men längst fram har en kvinna satt sin ryggsäck på den tomma stolen bredvid sig.

Vilket uppenbarligen måste vara den värsta dödssynd man kan begå enligt mannen. Som sliter ner hennes väska i golvet, slänger sin egen rakt framför henne och resolut sätter sig där hennes väska tidigare stod. Jag tittar upp ur min bok, undrar om jag verkligen såg rätt? Ja, det gjorde jag. Kvinnan ser helt paff ut, och plockar långsamt upp sin väska. Men hon säger ingenting. Jag tänker i mitt stilla sinne att hade det varit jag så hade han fått sina fiskar varma.

Vagnen tuffar vidare till nästa hållplats, där hon ska gå av. Och någonstans här missar jag exakt vad som händer, men plötsligt vrålar mannen "VAD I HELVETE GÖR DU?" och sliter ner kvinnan i golvet, rakt in i en stople.

Och det är här nånstans som man tänker att vi svenskar är så jävla svenska och inte gör någonting. Men det gör vi faktiskt. Vi svenskar har nog mer civilkurage än vad vi själva tror. För tre fyra stycken av oss ställer oss upp och undrar vad fan han håller på med och säger åt honom att lugna sig. Han gapar och skriker att han har sin dator i väskan som är värd flera tusen, och att hon sparkat på hans väska.

Vilket såklart inte var fallet. Hon råkade antagligen komma åt den när hon skulle kliva av, eftersom han lagt den så den totalt blockerade hennes väg. Och vi börjar argumentera med mannen, som uppenbarligen är galen på något sätt. Det var du som började, du slet ner hennes väska på golvet. "MEN DET VAR ETT TOMT SÄTE DÄR JAG SKULLE SITTA!" Ja, men det rättfärdigar inte att du sliter ner henne i golvet.

Spårvagnschauffören öppnar dörren och frågar vad som händer, och här väljer den nerslagna kvinnan att gå av vagnen. Tyvärr. Jag förstår henne, hon var väl skiträdd. Vi var alla skiträdda, ingen ville råka ut för hans vrede. Jag sliter med skakande händer upp mobilen och slår 112. Och mobiljäveln bara lägger av. Förbannade helvetes skit, jag är skiträdd och puls i hundranittio.

Och spårvagnschauffören väljer att köra vidare. Tyvärr. För det är bara tre hållplatser kvar på vagnen, och hur fan ska polisen hinna hit innan han kliver av? Speciellt när inte min telefonjävel funkar. Och jag inser att det är 50% chans att mannen kommer att kliva av på samma hållplats som mig, och om han gör det så är risken kanske 100% att han kommer hoppa på mig, jag som faktiskt öppnat truten och argumenterat med honom. Så jag hoppar av på nästa hållplats och går långsamt mot mitt slutmål, allt i hopp om att han inte hoppar av där jag skulle gått av, och att han ska hinna hem innan jag kommer fram. Och jag försöker panikslaget få liv i telefonen och ringa 112 men konstaterar att det är försent. Han kommer hinna gå av innan jag ens kommit fram till polisen, och vem fan är han, vart fan ska han, vart bor han? Och kvinnan som blivit antastad gick ju av, så vem ska åtala honom?

Men någon... borde verkligen åtala honom. För han hade barn med sig. Var det hans eget? Och när jag väl kommer fram till hållplatsen där jag skulle gått av så möter jag en mamma med en kanske åttaårig dotter som är helt förstörd. De satt bredvid mig, och mamman var en av dem som argumenterade. Och hennes stackars dotter... trauma för livet. Hon storgråter och vill sova i mammas och pappas säng inatt, och drar långa ramsor om vad som kunde hänt. Och vi förfärar oss, och mamman berättar att hon sett mannen flera gånger förut. Han bor i närheten och har tre barn...

Stackars jävla barn.

Och när jag sansat mig så kommer de logiska tankarna.

1) Jag skulle ha bett spårvagnschauffören att inte köra förrän vi tillkallat polis. Vi var säkert 20 pers på spårvagnen. Mot en människa. Vad ska han göra?
2) Jag skulle sett till att någon gick av med den misshandlade kvinnan och kollat att hon var ok.

Så jag klandrar mig själv för att jag inte reagerade rätt så vi kunde fått fast den jäveln, som uppenbarligen behöver extrem terapi och starka mediciner samt några år bakom galler. Samtidigt som jag är glad att jag faktiskt reagerade, och kvävde misshandeln i sin linda. Och idag ringde jag polisen och berättade vad jag sett och hört, utifall det skulle komma någon anmälan. Droppe i havet, som förmodligen inte ger någon effekt. Men vad fan ska man göra?

Jag vaknar dagen därpå med en tanke om att såna där händelser är extremt ovanliga, och tur är väl det. Och öppnar GP:s hemsida och läser om en man som fått fängelse för att han bajsat på ett butiksgolv eftersom han inte fick låna toaletten.

Hallå? Vad händer?!


1 kommentar:

ANNE sa...

Åh.. Såna där som absolut skall sitta på den platsen man lagt väskan på - trots att det finns 20 andra lediga har man varit med om innan. Inte utav denna kalibern dock. Läskigt.