Je suis une hab.ass.

20:15 och jag har precis fått mig en go utskällning av en boende för att jag inte gör allting åt henne som hon klarar av att göra själv. Hon vill ha en slav, inte en habass. Och jag blir så jävla sneeeeeeeeeeeee! Blaaaaark. Varför anstränga sig till max för att hålla henne glad, sysselsatt och hitta på saker när man bara får skäll sen?

Grrrrr. Ibland är det svårt att se bortom handikappet på folk. Hade en frisk människa betett sig så så hade det varit fet propp och goodbaj. Nu måste man lugnt och sansat förklara att vi inte är hennes hembiträden utan bara ett stöd när hon inte klarar sig själv och sen glad i hågen servera henne kvällsmat.

Och nu sitter jag och stänger av när söta farbrorn svamlar och svamlar och svamlar och svamlar. The harang that never ends. Tänker högt och rabblar och rabblar, samma saker om och om och om och om och om och om och om igen. "Kommer det åska ikväll? Det slår väl inte ner här? Nä för jag hatar åska. Åska och fotboll det är det värsta jag vet. Om det åskar, då kan jag inte bada väl? Nä. Jag kan inte bada om det åskar. GÄÄÄÄÄÄÄÄÄSP ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ vad trött jag blev. Vad mörkt det är där borta det kommer väl ingen åska? Nä jag hatar åska." The so called åsk-harang. Sen har vi mamma är död-harangen, jag hatar X-harangen, panta burkar-harangen, radioprogramsharangen, tv-programsgarangen, jag vill flytta-harangen....... Och där sitter man och känner sig som en dålig habass som inte orkar lyssna.

Oj. Nu bytte han harang. Från åskharangen till mamma-harangen.

Dags för några lediga dagar, helt klart.

Fast han är sjukt söt och go ibland, lille söte fabbrorn. Men just nu örker ja ente.

---