Detta skulle bli ett inlägg om den förbannade sommaren

Hela året går jag och längtar efter sommaren. Trots att jag är blek och fet är sommaren min årstid. Älskar att ligga på stranden med en ljudbok i öronen och en kopp kaffe i handen, se färjan till Flatön stånka sig atter och fram som man säger härute i mitt sommarparadis. Åka på gloturer till olika ställen på Västkusten och glo, käka en glass eller en finmiddag på någon bryggrestaurang. Gå på otaliga loppisar och köpa onödig skit.

Och så går jag och jobbar sönder sommaren. Är inte det korkat? Medan vännerna åker på dansläger i veckovis för sparade pengar, åker till Litauen och chillar, åker på charter... Och jag jobbar. I och för sig på ett jobb som jag trivs asbra på. Fifan vad roligt det är och vilka roliga jobbarkompisar jag har och vad roliga de boende är (när de inte kör sina haranger, tuggar sönder personalens skor eller bajsar ner hela badrummet).

Och det är faktiskt i princip bara molnigt ute... så man kan lika gärna jobba. Det är ju ändå kul att jobba, och jag får fett med pengar... som jag... sparar på hög?

------------------

Varför unnar jag mig ingenting? Nä, jag har inte råd att åka på Herräng, jag måste jobba... Måste jag?! Jag hade ju för faen 12000 spänn undanlagda när den här sommaren började, och har 8000 kvar av dem. (Man bränner inga pengar när man jobbar.) Dessutom har jag blivit beviljad tjugetusen pix i stipendier för att tjacka laptop och åka till Auscwitz för... Degen bara rasar in! Och jag kan knappt tänka mig ta ledigt en helg för att gå på ett gäng danser. Snåljåp? Nä. Snarare ovan vid att ha pengar i större mängd. Och ovan vid att ta det lugnt och göra ingenting. Så jag jobbar på och sitter likt Joakim Von Anka på ett kassaskåp fyllt med guldpengar.


Å andra sidan... Om 1,5 år är jag färdigutbildad lärare och kommer ha sommarlov varenda år för resten av min liv. Oh yeah!

---