Sitter på spårvagnen, läser bok i godan ro. Snart framme. Skönt. Och kul, längtat till dansen. Frid och fröjd, trallala...
... när en man kliver på. Håller ett barn i handen, barnet är kanske sju år på sin höjd, konstaterar jag nu såhär i efterhand, när jag sansat mig lite. Många lediga platser. Men längst fram har en kvinna satt sin ryggsäck på den tomma stolen bredvid sig.
Vilket uppenbarligen måste vara den värsta dödssynd man kan begå enligt mannen. Som sliter ner hennes väska i golvet, slänger sin egen rakt framför henne och resolut sätter sig där hennes väska tidigare stod. Jag tittar upp ur min bok, undrar om jag verkligen såg rätt? Ja, det gjorde jag. Kvinnan ser helt paff ut, och plockar långsamt upp sin väska. Men hon säger ingenting. Jag tänker i mitt stilla sinne att hade det varit jag så hade han fått sina fiskar varma.
Vagnen tuffar vidare till nästa hållplats, där hon ska gå av. Och någonstans här missar jag exakt vad som händer, men plötsligt vrålar mannen "VAD I HELVETE GÖR DU?" och sliter ner kvinnan i golvet, rakt in i en stople.
Och det är här nånstans som man tänker att vi svenskar är så jävla svenska och inte gör någonting. Men det gör vi faktiskt. Vi svenskar har nog mer civilkurage än vad vi själva tror. För tre fyra stycken av oss ställer oss upp och undrar vad fan han håller på med och säger åt honom att lugna sig. Han gapar och skriker att han har sin dator i väskan som är värd flera tusen, och att hon sparkat på hans väska.
Vilket såklart inte var fallet. Hon råkade antagligen komma åt den när hon skulle kliva av, eftersom han lagt den så den totalt blockerade hennes väg. Och vi börjar argumentera med mannen, som uppenbarligen är galen på något sätt. Det var du som började, du slet ner hennes väska på golvet. "MEN DET VAR ETT TOMT SÄTE DÄR JAG SKULLE SITTA!" Ja, men det rättfärdigar inte att du sliter ner henne i golvet.
Spårvagnschauffören öppnar dörren och frågar vad som händer, och här väljer den nerslagna kvinnan att gå av vagnen. Tyvärr. Jag förstår henne, hon var väl skiträdd. Vi var alla skiträdda, ingen ville råka ut för hans vrede. Jag sliter med skakande händer upp mobilen och slår 112. Och mobiljäveln bara lägger av. Förbannade helvetes skit, jag är skiträdd och puls i hundranittio.
Och spårvagnschauffören väljer att köra vidare. Tyvärr. För det är bara tre hållplatser kvar på vagnen, och hur fan ska polisen hinna hit innan han kliver av? Speciellt när inte min telefonjävel funkar. Och jag inser att det är 50% chans att mannen kommer att kliva av på samma hållplats som mig, och om han gör det så är risken kanske 100% att han kommer hoppa på mig, jag som faktiskt öppnat truten och argumenterat med honom. Så jag hoppar av på nästa hållplats och går långsamt mot mitt slutmål, allt i hopp om att han inte hoppar av där jag skulle gått av, och att han ska hinna hem innan jag kommer fram. Och jag försöker panikslaget få liv i telefonen och ringa 112 men konstaterar att det är försent. Han kommer hinna gå av innan jag ens kommit fram till polisen, och vem fan är han, vart fan ska han, vart bor han? Och kvinnan som blivit antastad gick ju av, så vem ska åtala honom?
Men någon... borde verkligen åtala honom. För han hade barn med sig. Var det hans eget? Och när jag väl kommer fram till hållplatsen där jag skulle gått av så möter jag en mamma med en kanske åttaårig dotter som är helt förstörd. De satt bredvid mig, och mamman var en av dem som argumenterade. Och hennes stackars dotter... trauma för livet. Hon storgråter och vill sova i mammas och pappas säng inatt, och drar långa ramsor om vad som kunde hänt. Och vi förfärar oss, och mamman berättar att hon sett mannen flera gånger förut. Han bor i närheten och har tre barn...
Stackars jävla barn.
Och när jag sansat mig så kommer de logiska tankarna.
1) Jag skulle ha bett spårvagnschauffören att inte köra förrän vi tillkallat polis. Vi var säkert 20 pers på spårvagnen. Mot en människa. Vad ska han göra?
2) Jag skulle sett till att någon gick av med den misshandlade kvinnan och kollat att hon var ok.
Så jag klandrar mig själv för att jag inte reagerade rätt så vi kunde fått fast den jäveln, som uppenbarligen behöver extrem terapi och starka mediciner samt några år bakom galler. Samtidigt som jag är glad att jag faktiskt reagerade, och kvävde misshandeln i sin linda. Och idag ringde jag polisen och berättade vad jag sett och hört, utifall det skulle komma någon anmälan. Droppe i havet, som förmodligen inte ger någon effekt. Men vad fan ska man göra?
Jag vaknar dagen därpå med en tanke om att såna där händelser är extremt ovanliga, och tur är väl det. Och öppnar GP:s hemsida och läser om en man som fått fängelse för att han bajsat på ett butiksgolv eftersom han inte fick låna toaletten.
Hallå? Vad händer?!
tisdag, januari 25, 2011
måndag, januari 24, 2011
Don't play it again Sam, pliiiiz!
Wohoo, KuriÅsa blogs in english, for the first time! Swedish or english is always the question. Since I travel a lot around the world, I meet a lot of people from freakin' everywhere in the world, and a big part of my dancing friends happens to be un-swedes. So, when writing about dancing and swingmusic, it feels kind of boring to write in swedish. So, here we go! My first english blogpost, maybe with some swenglish involved. My first language is NOT english, I don't even think it's my second or third... (yes, when I'm drunk it is. But right now I'm a sober and stiff, selfconcious dirty old bastard.)
Today's blog is about swingmusic-harakirisongs. In other words the worst songs you could play on a dancefloor. Or the best, if you want me to leave it. So, here it goes. My top three worst lindysongs ever:
Number three:
In the mood. *vomit* Have we heard it to many times? YES, we have. Gladly though it's not played that often on the lindyfloor.
Number two:
Take the "A" - train. Yaketiyak, don't come back. Take the a-train as far as you can and please, stay there. With your a-trainrecord with you.
And now, the undoubtable winner in this contest. *drumroll*
Number one:
HONEY FUCKIN SUCKLE ROSE *and there she passed out* This horrible, horrible song has been tortured by soooo many talentede swingsingers. WHY, oh WHY do they choose to play this song? It's got no umpf what so ever, and 99% of the versions I've heard band play is the elevator-music-kind. Which has turned me into a honeysuckle rosehater majeur. Nowadays I can't stand hearing it, even if it's one of the better versions.
Top three harakiri swing songs. Play them, and I die. No matter which version. Play bebop and I get angst der führer.
Ok, got it out of my system. Can now focus on what to play on tonights set. Hmmm... Right now I'm in a kind of New Orleans'ish period, so we have a big N.O warningsign up for tonight. (It's gonna kick some serious ass, I tell ya!) Tonight I will for sure play a song from a band my friends at Åland recently discovered, Red beans & rice jazzband. An awesome swingversion of the old swedish (pretty boring) song "Vem kan segla förutan vind". Boring song usually, but this version has got a great pulse to it, and me and my Ålandish friends hade some serious kickass livingroom dances to it when I visited them last weekend.
Ok, gotta run!
(Btw - don't miss out Windjammers ball, a great lindycamp in august, just after Herrang. Rhythm junkies, Gentlemen & Gangsters on stage, myself and more is dj'ing, first nights dance is on a big old beautiful ship in the harbour... gonna be awesome I tell ya.)
Today's blog is about swingmusic-harakirisongs. In other words the worst songs you could play on a dancefloor. Or the best, if you want me to leave it. So, here it goes. My top three worst lindysongs ever:
Number three:
In the mood. *vomit* Have we heard it to many times? YES, we have. Gladly though it's not played that often on the lindyfloor.
Number two:
Take the "A" - train. Yaketiyak, don't come back. Take the a-train as far as you can and please, stay there. With your a-trainrecord with you.
And now, the undoubtable winner in this contest. *drumroll*
Number one:
HONEY FUCKIN SUCKLE ROSE *and there she passed out* This horrible, horrible song has been tortured by soooo many talentede swingsingers. WHY, oh WHY do they choose to play this song? It's got no umpf what so ever, and 99% of the versions I've heard band play is the elevator-music-kind. Which has turned me into a honeysuckle rosehater majeur. Nowadays I can't stand hearing it, even if it's one of the better versions.
Top three harakiri swing songs. Play them, and I die. No matter which version. Play bebop and I get angst der führer.
Ok, got it out of my system. Can now focus on what to play on tonights set. Hmmm... Right now I'm in a kind of New Orleans'ish period, so we have a big N.O warningsign up for tonight. (It's gonna kick some serious ass, I tell ya!) Tonight I will for sure play a song from a band my friends at Åland recently discovered, Red beans & rice jazzband. An awesome swingversion of the old swedish (pretty boring) song "Vem kan segla förutan vind". Boring song usually, but this version has got a great pulse to it, and me and my Ålandish friends hade some serious kickass livingroom dances to it when I visited them last weekend.
Ok, gotta run!
(Btw - don't miss out Windjammers ball, a great lindycamp in august, just after Herrang. Rhythm junkies, Gentlemen & Gangsters on stage, myself and more is dj'ing, first nights dance is on a big old beautiful ship in the harbour... gonna be awesome I tell ya.)
torsdag, januari 20, 2011
På återseende
Helgen kommer till Norberg, och jag flyr en stund. Jag åker till Åland och hälsar på boogieman och Ålandstoken. De där kära vännerna som flyttat alldeles för långt bort. De där två, som blev så viktiga, och sen... försvann. Fast de finns kvar. För vi ser fanimej till att ses med jämna mellanrum. Och tur är väl det, för utan Ålandstokar och boogiemän går jorden under.
De där viktiga människorna. Som blir oumbärliga i ens liv. Och sen drar. Till en annan ort. Bara för att. Jag verkar samla på dem. Och när Ålandstokarna flydde stan var det en déja vù utan dess like. För fem år tidigare stod jag vid en flyttbil, vid nåt Statoil och sa hejdå, för alltid, till transorna. Två av de viktigaste i mitt liv. Mina två bröder. Och systrar på samma gång. Underbara människor, som gör precis det dom själva vill. Som att dra från stan och flytta till mörkaste skogen i mörkaste någonstans. Så jävla coolt. Och samtidigt... så jävligt. För mig. För jag visste, och förmodligen de också, att jag förmodligen aldrig skulle träffa dem igen. För vi är inte såna. Vi får inte tummen ur. Och fy helvete vad ont det gjorde när de drog.
Men dagarna går. Och man saknar dem. Ja. Som fan. Det gör ont i hjärteroten, och är tomt. Evinnerligt tomt. Men dagarna går, och man tänker mindre på dem. Men man slutar aldrig tänka på dem. Aldrig.
Och så en dag... så hamnar man i Norberg efter att ha träffat Ålandstokar och inser att vilken höjdare det är att träffa de där viktiga, och kollar för skojs skull hur långt det är till transornas hem. Och det visar sig vara tio mil. Och man konstaterar att man kan få låna en bil av en elev. Och plötsligt... efter fem år... så lossnar den där tummen ur röven, och man fixar biffen och stämmer träff.
Jag har inte träffat dem på fem år.
Jag tror inte ens att jag pratat med dem i telefon under de här åren.
Jo, det har jag inser jag. Och jag har sett kort på hus och hundar, och vi har chattat en hel del på facebook, men varje gång säger vi mest "jag saknar er, vi saknar dig".
Och plötsligt ska vi ses. Hur konstigt är inte det?
Och jag kör sju mil till ett köpcenter in the middle of fucking nowhere, för det är bara sånt som är öppet i den här världen. Och jag kör lite fel och är lite nervös inser jag, men samtidigt... så bara... äntligen liksom. Och när A plingelingar och undrar var fan jag är så är allt som det var för fem år sedan och de ska bara gå in och pissa så ses vi vid Mc Donalds sen. Och det gör vi.
Och vi ser inte alls ut som då, men ändå gör vi verkligen det. För det har inte alls gått fem år. Det var igår vi stod vid flyttbilen, eller hur? Och vi pratar som fan och tiden springer och fy helvete vad roligt det är. De två är fan de roligaste jag känner. Men efter 2,5 timme in the middle of fucking nowhere ropar verkligheten på mig. Måste hem. Planera. Sova. Kommer bli sent som fan även om jag åker tidigt. Så till slut åker jag åt mitt håll och de åt sitt.
Och jag kör. Och tårarna börjar spruta.
Herregud. Är jag koko eller? Jag kör. Och storbölar. För jag hade glömt hur mycket de betyder för mig. Och hur hemtamt det känns med dem. Och hur roliga de är och hur kul vi har och hur mycket vi har att prata om och hur de förstår delar av mig som ingen annan förstår. Och så fantastiskt det är att se på dem hur jäkla bra de trivs och hur rätt det känns och hur harmoniska de känns. De valde rätt. Samtidigt som jag undrar om det verkligen var klokt att träffa dem, för nu är jag ju plötsligt helt ledsen och saknar dem och funderar på att flytta åt Västmanland-Dalarnahållet till, bara för att ha dem lite närmare.
Men nej. Om jag gör det kommer jag ju som-fan-sakna de där viktiga jag har hemma. Familjen. Viktiga vännerna. Och mitt liv. Som ju är där.
Men ändå. Vilken jävla känslourladdning. Det hade jag inte väntat mig. Av en kaffe i ett köpcenter och en chokladshake på Mc Donalds.
Tur att jag älskar livet och känslorna det bär med sig. Så yey för tårarna, för de är ju faktiskt ett uttryck av kärlek.
De där viktiga människorna. Som blir oumbärliga i ens liv. Och sen drar. Till en annan ort. Bara för att. Jag verkar samla på dem. Och när Ålandstokarna flydde stan var det en déja vù utan dess like. För fem år tidigare stod jag vid en flyttbil, vid nåt Statoil och sa hejdå, för alltid, till transorna. Två av de viktigaste i mitt liv. Mina två bröder. Och systrar på samma gång. Underbara människor, som gör precis det dom själva vill. Som att dra från stan och flytta till mörkaste skogen i mörkaste någonstans. Så jävla coolt. Och samtidigt... så jävligt. För mig. För jag visste, och förmodligen de också, att jag förmodligen aldrig skulle träffa dem igen. För vi är inte såna. Vi får inte tummen ur. Och fy helvete vad ont det gjorde när de drog.
Men dagarna går. Och man saknar dem. Ja. Som fan. Det gör ont i hjärteroten, och är tomt. Evinnerligt tomt. Men dagarna går, och man tänker mindre på dem. Men man slutar aldrig tänka på dem. Aldrig.
Och så en dag... så hamnar man i Norberg efter att ha träffat Ålandstokar och inser att vilken höjdare det är att träffa de där viktiga, och kollar för skojs skull hur långt det är till transornas hem. Och det visar sig vara tio mil. Och man konstaterar att man kan få låna en bil av en elev. Och plötsligt... efter fem år... så lossnar den där tummen ur röven, och man fixar biffen och stämmer träff.
Jag har inte träffat dem på fem år.
Jag tror inte ens att jag pratat med dem i telefon under de här åren.
Jo, det har jag inser jag. Och jag har sett kort på hus och hundar, och vi har chattat en hel del på facebook, men varje gång säger vi mest "jag saknar er, vi saknar dig".
Och plötsligt ska vi ses. Hur konstigt är inte det?
Och jag kör sju mil till ett köpcenter in the middle of fucking nowhere, för det är bara sånt som är öppet i den här världen. Och jag kör lite fel och är lite nervös inser jag, men samtidigt... så bara... äntligen liksom. Och när A plingelingar och undrar var fan jag är så är allt som det var för fem år sedan och de ska bara gå in och pissa så ses vi vid Mc Donalds sen. Och det gör vi.
Och vi ser inte alls ut som då, men ändå gör vi verkligen det. För det har inte alls gått fem år. Det var igår vi stod vid flyttbilen, eller hur? Och vi pratar som fan och tiden springer och fy helvete vad roligt det är. De två är fan de roligaste jag känner. Men efter 2,5 timme in the middle of fucking nowhere ropar verkligheten på mig. Måste hem. Planera. Sova. Kommer bli sent som fan även om jag åker tidigt. Så till slut åker jag åt mitt håll och de åt sitt.
Och jag kör. Och tårarna börjar spruta.
Herregud. Är jag koko eller? Jag kör. Och storbölar. För jag hade glömt hur mycket de betyder för mig. Och hur hemtamt det känns med dem. Och hur roliga de är och hur kul vi har och hur mycket vi har att prata om och hur de förstår delar av mig som ingen annan förstår. Och så fantastiskt det är att se på dem hur jäkla bra de trivs och hur rätt det känns och hur harmoniska de känns. De valde rätt. Samtidigt som jag undrar om det verkligen var klokt att träffa dem, för nu är jag ju plötsligt helt ledsen och saknar dem och funderar på att flytta åt Västmanland-Dalarnahållet till, bara för att ha dem lite närmare.
Men nej. Om jag gör det kommer jag ju som-fan-sakna de där viktiga jag har hemma. Familjen. Viktiga vännerna. Och mitt liv. Som ju är där.
Men ändå. Vilken jävla känslourladdning. Det hade jag inte väntat mig. Av en kaffe i ett köpcenter och en chokladshake på Mc Donalds.
Tur att jag älskar livet och känslorna det bär med sig. Så yey för tårarna, för de är ju faktiskt ett uttryck av kärlek.
måndag, januari 17, 2011
Should I stay or should I stay?
Häromsistens skrev jag ett inlägg om hur sorgligt det var att lämna Snowball och Stockholm. Ja. Det gjorde ont i hjärteroten att åka ifrån Stockholm. Men å andra sidan kom jag ju strax efter det hem till mitt älskade Göteborg igen, och vips var livet rosenrött. För att komma hem är så jäkla skönt.
Den här vintern har jag flängt än hit än dit. Öa över lucia. Hem igen. Öa veckan före jul. Hem ett dygn. Stockholm i en vecka. Hem en knapp vecka. Norberg en vecka. Åland en komprimerad helg. Och nu i Norberg igen. Som just nu ska föreställa "hem". Åkte härifrån till Åland, och nu är jag... hemma? igen. Nä. Jag är inte hemma. Jag är fortfarande i exil. Men ändå. När jag packade ihop mitt pickåpack i fredags och lämnade Norberg för Åland stack det till i hjärtat. Fy fan vad ont det gör att åka härifrån tänkte jag. Jag vill vara kvar! Men det gick över ganska snabbt. För att åka tåg är underbart (när det funkar), och att träffa Daniel och Sofia är underbart. Och Åland är underbart. Och igår när jag vaknade till Åländsk snöstorm och skulle ta mig hem så... stack det till i hjärtat igen. För jag vill inte åka därifrån. Heller.
Vad fan är det med mig? Älskar jag alla platser? Ja. Och nej. För egentligen är det nog mest ett drag av separationsångest. Jag blir alltid ledsen när jag ska åka ifrån något, oavsett vad det är. När jag ska lämna stan för öa gör det ont. Vill inte åka. När jag sedan varit på öa några dagar och ska åka hem gör det också ont. För jag vill inte åka därifrån heller. Jag vill inte åka ifrån något någonsin. Jag vill bara åka till. Inte från.
Komplicerat. Dilemma.
Jag älskar att resa. Men bara att resa till. Hur får man det att gå ihop?
Den här vintern har jag flängt än hit än dit. Öa över lucia. Hem igen. Öa veckan före jul. Hem ett dygn. Stockholm i en vecka. Hem en knapp vecka. Norberg en vecka. Åland en komprimerad helg. Och nu i Norberg igen. Som just nu ska föreställa "hem". Åkte härifrån till Åland, och nu är jag... hemma? igen. Nä. Jag är inte hemma. Jag är fortfarande i exil. Men ändå. När jag packade ihop mitt pickåpack i fredags och lämnade Norberg för Åland stack det till i hjärtat. Fy fan vad ont det gör att åka härifrån tänkte jag. Jag vill vara kvar! Men det gick över ganska snabbt. För att åka tåg är underbart (när det funkar), och att träffa Daniel och Sofia är underbart. Och Åland är underbart. Och igår när jag vaknade till Åländsk snöstorm och skulle ta mig hem så... stack det till i hjärtat igen. För jag vill inte åka därifrån. Heller.
Vad fan är det med mig? Älskar jag alla platser? Ja. Och nej. För egentligen är det nog mest ett drag av separationsångest. Jag blir alltid ledsen när jag ska åka ifrån något, oavsett vad det är. När jag ska lämna stan för öa gör det ont. Vill inte åka. När jag sedan varit på öa några dagar och ska åka hem gör det också ont. För jag vill inte åka därifrån heller. Jag vill inte åka ifrån något någonsin. Jag vill bara åka till. Inte från.
Komplicerat. Dilemma.
Jag älskar att resa. Men bara att resa till. Hur får man det att gå ihop?
onsdag, januari 12, 2011
Det känns nästan som om jag behövs här...
Igår innan jag gick hem snackade jag en liten sväng med en kille som vaktmästar på Folkets hus där vi håller till med teaterklassen under min kurs. Han var pratsugen, helt klart! Hela mitt jag kände i vilket stort behov av umgänge den här personen var just den här dagen. Kanske alla dagar, vad vet jag. Men jag är ny och känner inte folk, och är antagligen lika öppen som en uppslagen bok, för folk dyker på mig.
"Herregud, en mänscha vi inte har sett förut, henne måste vi haffa!"
Idag tixempel. Vid dagens slut var jag så hungrig så jag höll på att gå i bitar, och raglade således till den lokala grillen. Killen bakom disken sken upp som en sol direkt när jag sa "Ja skölle vela hå ett brö me mosbrecka, ketchöp å reeksallad, asså en halv special utan karv" på klingande... rikssvenska tycker ju jag då va. Men man säger ju tydligen inte knö, änna, ellerrrr, vetladu å sånt här uppe, så tydligen sticker min rikssvenska ut bland deras klingande västmanländska. "Er dy her från Nårberg?" säger den mörke, misstänkt östhärkomst-mannen. "Nää hehe, ja e från Gättebarg, höss de ellerrrrr?" svarar jag med ett skratt. Vad gör jag här undrar han. Teaterpedagogar svarar jag.
Åhå! Han skiner upp som en sol igen. "Teåter, det vår mitt liv. Föryt. I mitt hemland." Å. Hallego. Det skär så i mitt hjärta över alla dessa människor som måste överge sitt hemland och sina liv för att städa, köra taxi eller jobba på grillen i ett iskallt Sverige. Och han bara öser ur sig om sina tankar om teater, teater ska vara på folkets sida och tjofaderittan. Trevlig fyr! Men min mat kallnar, och jag måste försöka runda av, så jag säger "Tack för maten hördudu, ha det så bra vi ses säkert fler gånger!" och vandrar hemåt.
Han ville prata teater han. Vaktmästaren ville prata elektronisk musik (som jag inte kan ett jota om). Alla vill prata med apan. Apan känner ingen. Apan gillar att folk vill prata.
Samtidigt som apan är helt slutkörd i huvudet efter alla dagens intryck. Och apan hinner vara hemma i fem minuter innan Saga messar och säger att det är häng hos Henry. Ikväll igen. Japp. Jag kommer om en stund. Jag måste bara... andas. Först.
Fast allra först måste jag vräka ur mig lite intryck i bloggen, planera morgondagen och prova dagens kap från Röda korsets loppis, en röd blus med vita prickar.
Tjohej. En av tre anhalter avbockade. Nu - planering! (pust. suck.)
"Herregud, en mänscha vi inte har sett förut, henne måste vi haffa!"
Idag tixempel. Vid dagens slut var jag så hungrig så jag höll på att gå i bitar, och raglade således till den lokala grillen. Killen bakom disken sken upp som en sol direkt när jag sa "Ja skölle vela hå ett brö me mosbrecka, ketchöp å reeksallad, asså en halv special utan karv" på klingande... rikssvenska tycker ju jag då va. Men man säger ju tydligen inte knö, änna, ellerrrr, vetladu å sånt här uppe, så tydligen sticker min rikssvenska ut bland deras klingande västmanländska. "Er dy her från Nårberg?" säger den mörke, misstänkt östhärkomst-mannen. "Nää hehe, ja e från Gättebarg, höss de ellerrrrr?" svarar jag med ett skratt. Vad gör jag här undrar han. Teaterpedagogar svarar jag.
Åhå! Han skiner upp som en sol igen. "Teåter, det vår mitt liv. Föryt. I mitt hemland." Å. Hallego. Det skär så i mitt hjärta över alla dessa människor som måste överge sitt hemland och sina liv för att städa, köra taxi eller jobba på grillen i ett iskallt Sverige. Och han bara öser ur sig om sina tankar om teater, teater ska vara på folkets sida och tjofaderittan. Trevlig fyr! Men min mat kallnar, och jag måste försöka runda av, så jag säger "Tack för maten hördudu, ha det så bra vi ses säkert fler gånger!" och vandrar hemåt.
Han ville prata teater han. Vaktmästaren ville prata elektronisk musik (som jag inte kan ett jota om). Alla vill prata med apan. Apan känner ingen. Apan gillar att folk vill prata.
Samtidigt som apan är helt slutkörd i huvudet efter alla dagens intryck. Och apan hinner vara hemma i fem minuter innan Saga messar och säger att det är häng hos Henry. Ikväll igen. Japp. Jag kommer om en stund. Jag måste bara... andas. Först.
Fast allra först måste jag vräka ur mig lite intryck i bloggen, planera morgondagen och prova dagens kap från Röda korsets loppis, en röd blus med vita prickar.
Tjohej. En av tre anhalter avbockade. Nu - planering! (pust. suck.)
tisdag, januari 11, 2011
Soundtrack of my night
Jag är så bra på att underhålla mig själv. Och jag trivs så bra med att vara själv. Kanske för att jag dagarna i ända omger mig med människor, ofta kreativa sådana. Man blir trött av det. Och behöver memsamheten efter en sån dag.
Så därför gör det mig absolut ingenting att det just ikväll händer absolut ingenting i det ödsliga, myspysiga Norberg där jag häckar i det gamla gamla huset bland många gamla gamla hus. Faluröda stugor med tjocka vita ulliga täcken på sig. Julbelysta små mysiga gator och gränder. Detta är en by i ordets rätta bemärkelse. En levande sådan. Och säkert händer det saker några hundra meter bort. På folkhögskolan som dryper av kreativitet. På Folkets hus där det visas bio med jämna mellanrum. Och på Port Arthur, en av restaurangerna med kvällsöppet. "Där sitter vi ibland och njuter av en jävla god whiskey" skrattar Henry, herr teaterlinje. Henry, som är bossen som anlitat mig som en av årets fyra gästpedagoger. Tackar för äran Henry.
Dagarna går åt till att lära sju människor allt jag kan om improteater. Eller rättare sagt allt jag hinner lära dem om improteater på två veckor. Förstår inte min tidigare lätta oro, eller snarare fundering kring huruvida jag skulle ha material så det täcker två veckor. Herregud. Jag skulle lätt kunna fylla ett läsår med all den improkunskap jag har inser jag när jag efter två dagar bara hunnit nosa på ämnet.
Dagarna är uttröttande. Som impropedagog sitter jag med alla sinnen på helspänn hela tiden. Utvärderar det som sker på scen och gör blixtsnabba kalkyler i huvudet över vilken feedback jag ska ge för att göra deltagarna trygga och stärka dem, samtidigt som jag ger dem en utmaning och hjälper dem till utveckling utan att knäcka dem. För de kan ju inte så mycket om impro. Än. Men... det kommer! Sakta men säkert. Och det har hänt otroligt mycket de här två dagarna. Men allt detta som rusar i ilfart i min hjärna under dagarna gör mig så otroligt trött om kvällarna.
Och jag måste hinna ikapp. Ringa mamma, det var ett tag sen nu, läsa jobbmail, läsa jobbgrejer, se det där tv-programmet på web-tv som jag inte hunnit se än... Så jag går hem, kollapsar i sängen med datorn i knät och telefonen i örat. Och nästan tre timmar senare är jag ikapp. Har morgondagens planering, har ringt mamma, har kollat mail facebook väderprognosen programmet... och då... kommer kontemplationen. Vilan. Funderingarna.
Och jag sätter på soundtracket för kvällen, jazz på ryska och låter Jan Johanssons mjuka pianotoner vagga mig in lugnet. Reflektionerna. Plockar fram papper och penna. Lutar huvudet tillbaka.
Och skriver.
Livet kan inte vara vackrare än en faluröd by inbäddad i vintertäcke, med värmande ljusglimtar här och där, varma fönster som strålar ut stearinljus, glimmande granar, en skarp nymåne som suddas av isiga disiga moln, ett gammalt gammalt hus. Och Jan Johansson.
Livsqualitet.
Skall du hafva en skrifvarlya skall du hafva den här.
Så därför gör det mig absolut ingenting att det just ikväll händer absolut ingenting i det ödsliga, myspysiga Norberg där jag häckar i det gamla gamla huset bland många gamla gamla hus. Faluröda stugor med tjocka vita ulliga täcken på sig. Julbelysta små mysiga gator och gränder. Detta är en by i ordets rätta bemärkelse. En levande sådan. Och säkert händer det saker några hundra meter bort. På folkhögskolan som dryper av kreativitet. På Folkets hus där det visas bio med jämna mellanrum. Och på Port Arthur, en av restaurangerna med kvällsöppet. "Där sitter vi ibland och njuter av en jävla god whiskey" skrattar Henry, herr teaterlinje. Henry, som är bossen som anlitat mig som en av årets fyra gästpedagoger. Tackar för äran Henry.
Dagarna går åt till att lära sju människor allt jag kan om improteater. Eller rättare sagt allt jag hinner lära dem om improteater på två veckor. Förstår inte min tidigare lätta oro, eller snarare fundering kring huruvida jag skulle ha material så det täcker två veckor. Herregud. Jag skulle lätt kunna fylla ett läsår med all den improkunskap jag har inser jag när jag efter två dagar bara hunnit nosa på ämnet.
Dagarna är uttröttande. Som impropedagog sitter jag med alla sinnen på helspänn hela tiden. Utvärderar det som sker på scen och gör blixtsnabba kalkyler i huvudet över vilken feedback jag ska ge för att göra deltagarna trygga och stärka dem, samtidigt som jag ger dem en utmaning och hjälper dem till utveckling utan att knäcka dem. För de kan ju inte så mycket om impro. Än. Men... det kommer! Sakta men säkert. Och det har hänt otroligt mycket de här två dagarna. Men allt detta som rusar i ilfart i min hjärna under dagarna gör mig så otroligt trött om kvällarna.
Och jag måste hinna ikapp. Ringa mamma, det var ett tag sen nu, läsa jobbmail, läsa jobbgrejer, se det där tv-programmet på web-tv som jag inte hunnit se än... Så jag går hem, kollapsar i sängen med datorn i knät och telefonen i örat. Och nästan tre timmar senare är jag ikapp. Har morgondagens planering, har ringt mamma, har kollat mail facebook väderprognosen programmet... och då... kommer kontemplationen. Vilan. Funderingarna.
Och jag sätter på soundtracket för kvällen, jazz på ryska och låter Jan Johanssons mjuka pianotoner vagga mig in lugnet. Reflektionerna. Plockar fram papper och penna. Lutar huvudet tillbaka.
Och skriver.
Livet kan inte vara vackrare än en faluröd by inbäddad i vintertäcke, med värmande ljusglimtar här och där, varma fönster som strålar ut stearinljus, glimmande granar, en skarp nymåne som suddas av isiga disiga moln, ett gammalt gammalt hus. Och Jan Johansson.
Livsqualitet.
Skall du hafva en skrifvarlya skall du hafva den här.
måndag, januari 10, 2011
Wa blir de no titt?
Det känns som om det här kommer bli två veckor av... kontemplation.
Jag är i Norberg och gästpedagogar som impropedagog. Improvisationsteater, that is. Improteater för vuxna, teaterintresserade elever. Sju stycken. Lyx pyx päselipäs. Bor i ett fint litet rum med jackuzzi. Jaccutssi! Hihi. Är inte det lite 1990? På 90-talet skulle alla ha bubbelbad. Installerar folk jacuzzi 2011?
Huset är gammalt som gatan. Alltså ungefär lika gammalt som gatan härutanför, som förmodligen inte är byggd ens på förra århundradet. Så det är myselimys. Hela byn andas lite myselimys.
Om man... bor här. Om man som jag gästpeddar i två veckor och aldrig har varit här förut och inte vet vart nånting finns eller vem nån är så... blir man lite... memsam. I alla fall såhär första kvällen. Så, sån fantastisk tur att jag trivs så bra med mig själv. Köper en pava vin och längtar tills dagens lektion ska ta slut (för jag gick upp freakin' kvart över fyra i morse och sov typ två timmar inatt!!!) och jag få dyka ner i dubbelsängen (som är min bara min, myyy preciousssss) (oj, precis när jag skrev om hur memsam jag är så kom grannen Ola och sa hej. Hej Ola :D så det bor fler i huset. Ja, nästrums till och med, ser man på! Hejdå med den memsamheten!)
Va fan. Nu dog ju hela poängen med inlägget. Fick ju helt plötsligt en granne att spionera på. Åhå, det låter som om han ska ha tv-kväll, månne det inte vara en coca cola burk som just ställdes på tv-bordet? KAN ha varit en bärs! Hihi. Aha. Han käkar kebabrulle. Och vaffan, nu kom EN GRANNE TILL! Håhå, så spännande det bidde helt plötsligt. När ska jag egentligen hinna ligga i jaccuzzin? (Och hur fan stavas jackutzi?) (Här i Norberg tar jag för övrigt seden dit jag kommer och svär som en borstbindare. Det gör jag i och för sig jämt. Men vad fan, fan är så jävla gött! Och Henry, teaterbossen, svär så eldflammorna flyger. Underbart! Satan vad här ska sväras och slåss med kniv! Så skenheliga bör kanske undvika bloggen de närmsta veckorna för här kommer svordomarna svärma som fäflugor.)
Jag förstår förresten att ni blir oroliga över att jag sitter memsammen (inte längre dårå) i en håla mitt i Sverige med en pava vin som enda sällskap. Månde hon supa ihjäl sig alldeles memsammen i skogen, kan det vara hälsosamt? Nja. Jag är helt enkelt helt sjukt uppe i varv pga ingen ingen ingen sömn och har tusen tankar i huvudet efter dagens kurs och såg faktiskt ingen annan råd än att ta ett glas vin för att bli lite trött och döva hjärnverksamheten. För nu är det hundra knyck i skallen. Så, vid *host host* års ålder fick hon uppleva alkohol i medicinskt syfte. Än så länge en ganska trevlig upplevelse. Kan säga att jag... blev trött jävligt snabbt. Även om Ola piggade upp. I ungefär tio minuter, nu har han gömt sig i sitt rum på andra sidan tv-rummet igen.
Nåväl, got some improplanering to do. Kärlek!
Jag är i Norberg och gästpedagogar som impropedagog. Improvisationsteater, that is. Improteater för vuxna, teaterintresserade elever. Sju stycken. Lyx pyx päselipäs. Bor i ett fint litet rum med jackuzzi. Jaccutssi! Hihi. Är inte det lite 1990? På 90-talet skulle alla ha bubbelbad. Installerar folk jacuzzi 2011?
Huset är gammalt som gatan. Alltså ungefär lika gammalt som gatan härutanför, som förmodligen inte är byggd ens på förra århundradet. Så det är myselimys. Hela byn andas lite myselimys.
Om man... bor här. Om man som jag gästpeddar i två veckor och aldrig har varit här förut och inte vet vart nånting finns eller vem nån är så... blir man lite... memsam. I alla fall såhär första kvällen. Så, sån fantastisk tur att jag trivs så bra med mig själv. Köper en pava vin och längtar tills dagens lektion ska ta slut (för jag gick upp freakin' kvart över fyra i morse och sov typ två timmar inatt!!!) och jag få dyka ner i dubbelsängen (som är min bara min, myyy preciousssss) (oj, precis när jag skrev om hur memsam jag är så kom grannen Ola och sa hej. Hej Ola :D så det bor fler i huset. Ja, nästrums till och med, ser man på! Hejdå med den memsamheten!)
Va fan. Nu dog ju hela poängen med inlägget. Fick ju helt plötsligt en granne att spionera på. Åhå, det låter som om han ska ha tv-kväll, månne det inte vara en coca cola burk som just ställdes på tv-bordet? KAN ha varit en bärs! Hihi. Aha. Han käkar kebabrulle. Och vaffan, nu kom EN GRANNE TILL! Håhå, så spännande det bidde helt plötsligt. När ska jag egentligen hinna ligga i jaccuzzin? (Och hur fan stavas jackutzi?) (Här i Norberg tar jag för övrigt seden dit jag kommer och svär som en borstbindare. Det gör jag i och för sig jämt. Men vad fan, fan är så jävla gött! Och Henry, teaterbossen, svär så eldflammorna flyger. Underbart! Satan vad här ska sväras och slåss med kniv! Så skenheliga bör kanske undvika bloggen de närmsta veckorna för här kommer svordomarna svärma som fäflugor.)
Jag förstår förresten att ni blir oroliga över att jag sitter memsammen (inte längre dårå) i en håla mitt i Sverige med en pava vin som enda sällskap. Månde hon supa ihjäl sig alldeles memsammen i skogen, kan det vara hälsosamt? Nja. Jag är helt enkelt helt sjukt uppe i varv pga ingen ingen ingen sömn och har tusen tankar i huvudet efter dagens kurs och såg faktiskt ingen annan råd än att ta ett glas vin för att bli lite trött och döva hjärnverksamheten. För nu är det hundra knyck i skallen. Så, vid *host host* års ålder fick hon uppleva alkohol i medicinskt syfte. Än så länge en ganska trevlig upplevelse. Kan säga att jag... blev trött jävligt snabbt. Även om Ola piggade upp. I ungefär tio minuter, nu har han gömt sig i sitt rum på andra sidan tv-rummet igen.
Nåväl, got some improplanering to do. Kärlek!
lördag, januari 01, 2011
När det är så jävla värt det
Även denna gång, som så många andra gånger, visste jag inte om jag skulle/borde/kunde åka. Men även denna gång, som så många andra gånger, så åkte jag.
Släpade mig till tåget dragandes på en resväska på sisådär 15 kg och ungefär lika mycket feber, hosta och snor. Fick en skön tågresa som bara var åtta minuter sen trots vinterviken. Åtta minuter pga insjuknad resenär och inväntan av ambulans. När SJ funkar så funkar det löjligt bra.
Strävar mig igenom veckan medelst febernedsättande, slemlösande, inflammationsdämpande, vätskeersättande och kopiösa jag säger kopiösa mängder kaffe och en hel del socker. Och vatten vatten vatten vatten vatten. Och en hel del skolk, för jag mår så dåligt så jag bara inte orkar att gå och vara trevlig och försöka lära mig att dansa de här jävla jäveldanserna som är så svåra.
Och så underbara.
Och människorna.
Även denna gång, som så många andra gånger, är jag nog kär i sisådär en 10 stycken när jag väl ska åka hem. Nya bekantskaper, gamla som blommat upp igen och hittat tillbaka. Härliga underbara roliga utflippade människor! Och här och där, inpetat bland hostattacker, igenproppade näsborrar och värkande huvud, så kommer de där ögonblicken där man minns varför man håller på med den här helt bisarra hobbyn. Åka världen runt och strutta runt i takt till swingmusik. Det är ju dödskonstigt. Och alldeles alldeles....
alldeles underbart. När man står mitt i ett folkhav och får till en så klockren swing out man bara kan, till den krämigaste, härligaste musiken som bara finns, med en av de där härliga, underbara, fantastiska. Himmelriketparadiset - på ett litet hotell nånstans i världen.
Så när jag efter 25 timmars vakenhet (som nu snart är uppe i 27) börjar jag packa ner det som i en vecka blivit det hem jag vant mig vid (och irriterat mig stundtals, det sliter att dela med två okända tjejer från olika delar av världen) så svider det till.
Aj.
Vill. Inte. Åka. Hem.
Vill. Inte. Lämna. Dessa. Underbara.
Bara en dans till, snälla.
Bara en galen natt till av gapskratt och galenskaper.
Nä.
Ska åka hem. Packar ner, plockar tillrätta, hittar nyckelknippan till lägenheten i staden på den västra kusten och påminns om att just det, det finns något som heter liv där va? Ska jag dit nu?
Börjar gråta av bara tanken (och nu gick en av de där fantastiska härliga underbara människorna förbi och vinkade och hojtade god morgon. Hej på dej Anders, ses annan gång. "Du kommer inte till Stockholm innan Herräng?" Jo. Jag kanske måste det.) och vill inte inte inte sätta mig på det där tåget.
Herregud vad det svider i ögonen. Men jag envisas med att hävda att det bara är den envisa ögoninflammationsaktiga grejen jag släpat runt på hela veckan. Och att man ju blir lite känslig när man dygnar. (Inte sover på minst ett dygn.)
"Du lär ju somna som en stock på tåget."
Nä. Jag lär sitta och stirra ut på ett vintrigt landskap och längta tillbaka så det gör ont i varenda liten blodplätt.
Hejdå Snowball. Fy helvete vad det var värt ansträngningen, pengarna, allt.
Släpade mig till tåget dragandes på en resväska på sisådär 15 kg och ungefär lika mycket feber, hosta och snor. Fick en skön tågresa som bara var åtta minuter sen trots vinterviken. Åtta minuter pga insjuknad resenär och inväntan av ambulans. När SJ funkar så funkar det löjligt bra.
Strävar mig igenom veckan medelst febernedsättande, slemlösande, inflammationsdämpande, vätskeersättande och kopiösa jag säger kopiösa mängder kaffe och en hel del socker. Och vatten vatten vatten vatten vatten. Och en hel del skolk, för jag mår så dåligt så jag bara inte orkar att gå och vara trevlig och försöka lära mig att dansa de här jävla jäveldanserna som är så svåra.
Och så underbara.
Och människorna.
Även denna gång, som så många andra gånger, är jag nog kär i sisådär en 10 stycken när jag väl ska åka hem. Nya bekantskaper, gamla som blommat upp igen och hittat tillbaka. Härliga underbara roliga utflippade människor! Och här och där, inpetat bland hostattacker, igenproppade näsborrar och värkande huvud, så kommer de där ögonblicken där man minns varför man håller på med den här helt bisarra hobbyn. Åka världen runt och strutta runt i takt till swingmusik. Det är ju dödskonstigt. Och alldeles alldeles....
alldeles underbart. När man står mitt i ett folkhav och får till en så klockren swing out man bara kan, till den krämigaste, härligaste musiken som bara finns, med en av de där härliga, underbara, fantastiska. Himmelriketparadiset - på ett litet hotell nånstans i världen.
Så när jag efter 25 timmars vakenhet (som nu snart är uppe i 27) börjar jag packa ner det som i en vecka blivit det hem jag vant mig vid (och irriterat mig stundtals, det sliter att dela med två okända tjejer från olika delar av världen) så svider det till.
Aj.
Vill. Inte. Åka. Hem.
Vill. Inte. Lämna. Dessa. Underbara.
Bara en dans till, snälla.
Bara en galen natt till av gapskratt och galenskaper.
Nä.
Ska åka hem. Packar ner, plockar tillrätta, hittar nyckelknippan till lägenheten i staden på den västra kusten och påminns om att just det, det finns något som heter liv där va? Ska jag dit nu?
Börjar gråta av bara tanken (och nu gick en av de där fantastiska härliga underbara människorna förbi och vinkade och hojtade god morgon. Hej på dej Anders, ses annan gång. "Du kommer inte till Stockholm innan Herräng?" Jo. Jag kanske måste det.) och vill inte inte inte sätta mig på det där tåget.
Herregud vad det svider i ögonen. Men jag envisas med att hävda att det bara är den envisa ögoninflammationsaktiga grejen jag släpat runt på hela veckan. Och att man ju blir lite känslig när man dygnar. (Inte sover på minst ett dygn.)
"Du lär ju somna som en stock på tåget."
Nä. Jag lär sitta och stirra ut på ett vintrigt landskap och längta tillbaka så det gör ont i varenda liten blodplätt.
Hejdå Snowball. Fy helvete vad det var värt ansträngningen, pengarna, allt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
