söndag, november 09, 2008

Fars dag


Det är inte alla år jag kommer ihåg den, eller ens lägger märke till den. Vissa år tänker jag på den jättemycket, något år har jag till och med åkt till pappas grav den här dagen. Det senaste året har präglats enormt mycket av pappa, i och med farbror D's bortgång med efterföljande bouppteckning och diverse besök till hans fru, min farfars syster, lilla tant D i samhället som vi besökt med jämna mellanrum, besök som på senare år blivit pinsamt få. Ingen farmor att hälsa på, då blir det kanske så.

Varje gång vi åkt dit har jag tänkt på honom. Pappan som jag aldrig träffat. För så känns det. Jag var bara fyra månader när han dog, och jag har absolut noll minne av honom. I mina tankar är han en svartvit porträttbild, för det är så jag sett honom mest. Någon gång i min barndom drömde jag att pappa kom upp ur källaren och ville in i vårt hus, men jag och brollan stod fnissande på andra sidan dörren och höll emot. En samtidigt fnissig och skräckslagen dröm. Den drömmen följer mig. Inte för sitt konstiga innehåll, utan för att pappa var svartvit. Allt annat var i färg. Till det här inlägget scannade jag in en av porträttbilderna på pappa. Plötsligt finns han i min dator. Och jag kan dra upp bilden av honom till hundra gånger större bild, granska honom. En otroligt surrealistisk känsla.

Han påverkar mitt liv så otroligt mycket, trots att jag i princip aldrig träffat honom. I 36 år har jag med jämna mellanrum gråtit mig sönder och samman av längtan efter pappa. Fast jag gråter liksom inte efter honom som person, för det kan jag inte. Jag vet ju inte vem han var. Jag har bara fått berättat om honom. Han var jättelång (fick jag veta för något år sedan, i min bild i huvudet är han ca 1.70), duktig på att dansa och lurade i brollan att diskborstar var tandborstar för elefanter. Och det är väl det som gör ont. Att jag inte fick känna honom.

Jag minns första gången jag verkligen förstod och blev medveten om att mina kompisar faktiskt hade en mamma OCH en pappa. Inte bara en. Utan två. Och om de inte fick för mamma så kunde de fjäska med pappa. Att vara "pappas tös"? Ska pappa eller mamma köra till träningen? Allt det där är bara en gåta för mig. Hur funkar sånt?

Varje gång jag börjar gråta över pappa så tänker jag "nä fy fan, inte igen, jag orkar inte mer. Det borde ha varit färdiggråtet över detta nu, bearbetat". Men så är det tydligen inte. Istället vårdar jag ömt hans (skitsnygga) melodica från 60-talet och tänker att på det munstycket sitter - förutom mina och brollans tandavtryck - pappas avtryck. Han har lämnat ett fysiskt märke efter sig. Skumt. En människa har varit borta i 36 år, men hans märken finns kvar i världen. I mitt hem.

Och inne i mig. På något konstigt sätt. Trots att jag inte kände honom.

Det var synd att du blev tvungen att dö, pappa. Jag hade så gärna lärt känna dig.



2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag borde egentligen gå och lägga mig så att mina basillusker går bort i näsan men nu snörvlar den lite mer efter att ha läst detta inlägg. Nej, jag som har haft två pars kan inte riktigt heller förstå hur det kan ha varit att ha en. Ni har ganska lika ögon, på riktigt, och de ser snälla ut. G

Anonym sa...

Bara ordet e ju konstig,Pappa liksom.. det säger man ju inte.Min är ju inte död, men det e ju åxå konstigt..en farsa som finns men som man inte minns och som inte undrar vad hans barn gör..
Tror du skrivit det nån ggn förr.. att vi är många "enföräldersbarn" Tur att det finns bra plastpappor&mammor!
Hejja Berra