När man sitter såhär
i en influensasmittad kropp
i ett nytt och fräscht intercitytåg
som far genom ett så jävla vitt Sverige
Det är helt sjukt jävla vitt
så vill det till att kunna låta bli att bli poetisk
Det är så sjukt vackert. Och vi stannar mitt ute i ingenstans och folk ser förvirrade ut, och jag tror att några snart ska byta till ett annat tåg, och folk är snälla och lånar varandra sina säten, och personalen ropar ut i högtalarna att det nuförtiden inte finns någon restaurangvagn på den nya fräscha intercitytåget. Tänk på detta till nästa gång. Ta med er mat nästa gång.
Jag har mat. Jag har väskan full av mammas hembakta tunnbröd, med en stark och god ost på. Bullar. Choklad. Ingen frukt. För frukten var för jäkla risig. Båd hemma och på Pressbyrån. Men tunnbröd och bullar står man sig länge på. Har åkt i en timme av (förhoppningsvis) fem, och är inte det minsta hungrig. Kanske till och med ger en liten ostamacka till någon stackars svältande. Fast... då ger jag nog även bort lite influensa. Det är ju jag som brett mackorna. Och just nu känner jag mig som en vandrande pandemi.
Jag är på väg till dans.
Läger.
Hihi, du är ju vuxen, åker man på läger då?
Japp. Som fan. Om man, som jag, är biten av lindyflugan.
Trodde att lindysmittan hade gått över. Har inte haft det där suget, drivet, på ett tag. Undervisa - jo - skoj. Dansa? Inte lika skoj. Och gör mest ont hela tiden. Och jag lär mig ju ändå aldrig att dansa så som de internationella instruktörerna säger åt mig lektion efter lektion. Har dansat i fyra år, och det känns nästan som om det är försent att ändra på nåt nu. Musklerna har bestämt att det är såhär jag dansar. Ska jag ändra på det blir det enbart med viljekraft.
Så jag bestämmer mig för att skita i att dansa bra och bara dansa istället. Och då släpper det faktiskt lite. Kanske till och med redan har bloggat om det, känner igen det...
Och så är det då dags för läger. Hur ska jag stå ut med en veckas dans, undrar jag. Jag har ju tröttnat. Och dessutom har jag anmält mig till kurs i balboa, den dansen jag är minst sugen på just nu. (Förutom med några enstaka, ni är för jävla roliga att dansa med. Jämt.) Suck. Och så kollar jag mailen. För i september mailade jag och sa att jag även ville gå lindykurserna på lägret. Det hade de glömt, men vips är jag antagen till lindy advanced också.
Suck. Prestationsångest. Jag på advanced? Jag kan ju inte dansa. Och alla andra är så jävla bra. Och jag är ju dessutom skitsjuk, så risken är att jag inte kommer orka dansa nåt alls.
Men... så sitter jag här på tåget. Som är så himla bekvämt. Och sätter på Spotify med min gamla dj-lista som jag helt glömt bort. Och herreminje så bra musik. Det börjar spritta i benen direkt.
Och jag ser på facebook att Micke är på väg till samma läger. Åh, han är rolig att dansa med. Roligt... och... Sofia och Daniel kommer ju... och och och...
FY FAN VAD ROLIGT DET HÄR SKA BLI!
Även om jag är snorsjuk. Välkommen tillbaks, älskade dansglädje.
söndag, december 26, 2010
lördag, december 18, 2010
Detta månne vara det sista klivet bort från ungdomens grönskande dal
Förr satt jag gärna uppe halva natten. Hjärnan funkade bäst då. Fast nuförtiden börjar jag gäspa vid tiosnåret, och går gärna upp vid åttasnåret. Det är ju skönt att ha morgonen...
öööö....
Förr spexade jag med diverse hårfärger. Har haft i princip alla. Till och med blått och rosa. Men det var på den gamla glada tiden. Nuförtiden är det mörkt.
öööö...
Eller så är det så att den där vita randen som blir i botten en vecka efter färgning inte bara är på skoj. Den är ett faktum. Och den är inte längre bara fläckvis. Om jag skulle låta håret växa ut ofärgat skulle jag nog vara helt... gråvit. Men, å andra sidan hittade jag mitt första gråa hår när jag var 18, så det kanske inte är så konstigt att hela huvvet är gråvitt nu.
Åsa, hur gammal är du egentligen?
Pöff! Man frågar inte en dam om hennes ålder! (DAM?!) fnyser jag, samtidigt som jag zappar över till kunskapskanalen. Reklamkanalerna är ju så... väsniga. Och stökiga. Och det är ju så tramsiga program.
Och sen går jag ut och tar en öl med min gamle gamle vän Robert. Vi väljer ett lugnt ställe utan musik, och börjar prata kläder. "Jag köper alla mina kläder på Holmens herr" säger Robert. "Där finns allt under samma tak, det är jättebra!" Och jag häcklar honom för att han har blivit gubbe. "Var köper du alla dina kläder då?" Och jag funderar på var jag köpt det jag har på mig just den här kvällen. Och konstaterar att... alla... plagg... är från Cassels modehus. MEN, det är för att det är enda stället där det finns kläder med äldre snitt! Jag vill ha 40-tal, 50-tal ylar jag, och hävdar min ungdom. Och jag köper massa kläder på second hand och balla rockabillybutiker! (Fast Cassels är bäst...)
Och sen... kommer isvintern. Gatorna fylls av ihoppressad snö som blir till is och täcks med vatten. Och inte fan grusar de.
Och då dukar jag under.
Jag är kärring.
Tamejfan.
Eftersom jag nu...
äger ett par broddar.
Fast jag har inte tagit på dem än. De ligger där i påsen och hånvrålar åt mig.
Nä. Jag gillar inte att bli gammal. Inte för att det inte är vackert att bli gammal. Jag älskar ålder. Klokhet. Visdom. Insikt. Men jag älskar alla åldrar. Jag älskar naiv tonårsinställning, jag älskar barn som ska frigöra sig och "kan sälv". Men jag älskar inte att jag själv rent fysiskt fanimig börjar peta på kärringväggen. För inuti mig är jag en fjortis. En väldigt mogen, ansvarstagande och klok sådan. Me' hallå, ja ba dööör OFTA att man vill typ ha typ hängpattar å hängröv å värsta närsynta!
Så det kanske får bli stilettklackar över isen ikväll.
öööö....
Förr spexade jag med diverse hårfärger. Har haft i princip alla. Till och med blått och rosa. Men det var på den gamla glada tiden. Nuförtiden är det mörkt.
öööö...
Eller så är det så att den där vita randen som blir i botten en vecka efter färgning inte bara är på skoj. Den är ett faktum. Och den är inte längre bara fläckvis. Om jag skulle låta håret växa ut ofärgat skulle jag nog vara helt... gråvit. Men, å andra sidan hittade jag mitt första gråa hår när jag var 18, så det kanske inte är så konstigt att hela huvvet är gråvitt nu.
Åsa, hur gammal är du egentligen?
Pöff! Man frågar inte en dam om hennes ålder! (DAM?!) fnyser jag, samtidigt som jag zappar över till kunskapskanalen. Reklamkanalerna är ju så... väsniga. Och stökiga. Och det är ju så tramsiga program.
Och sen går jag ut och tar en öl med min gamle gamle vän Robert. Vi väljer ett lugnt ställe utan musik, och börjar prata kläder. "Jag köper alla mina kläder på Holmens herr" säger Robert. "Där finns allt under samma tak, det är jättebra!" Och jag häcklar honom för att han har blivit gubbe. "Var köper du alla dina kläder då?" Och jag funderar på var jag köpt det jag har på mig just den här kvällen. Och konstaterar att... alla... plagg... är från Cassels modehus. MEN, det är för att det är enda stället där det finns kläder med äldre snitt! Jag vill ha 40-tal, 50-tal ylar jag, och hävdar min ungdom. Och jag köper massa kläder på second hand och balla rockabillybutiker! (Fast Cassels är bäst...)
Och sen... kommer isvintern. Gatorna fylls av ihoppressad snö som blir till is och täcks med vatten. Och inte fan grusar de.
Och då dukar jag under.
Jag är kärring.
Tamejfan.
Eftersom jag nu...
äger ett par broddar.
Fast jag har inte tagit på dem än. De ligger där i påsen och hånvrålar åt mig.
Nä. Jag gillar inte att bli gammal. Inte för att det inte är vackert att bli gammal. Jag älskar ålder. Klokhet. Visdom. Insikt. Men jag älskar alla åldrar. Jag älskar naiv tonårsinställning, jag älskar barn som ska frigöra sig och "kan sälv". Men jag älskar inte att jag själv rent fysiskt fanimig börjar peta på kärringväggen. För inuti mig är jag en fjortis. En väldigt mogen, ansvarstagande och klok sådan. Me' hallå, ja ba dööör OFTA att man vill typ ha typ hängpattar å hängröv å värsta närsynta!
Så det kanske får bli stilettklackar över isen ikväll.
söndag, december 12, 2010
Långlov?!
Konstaterade ganska nyssens att jaha, snart är det jullov. En arbetsvecka kvar typ, sen är det jingle bells för hela slanten. Men snart börjar jag ju jobba igen. Tur. För jag trivs nåtsåinåtahelskotta bra på jobbet nuförtin. Det har jag egentligen gjort hela tiden, det var bara feruketanesvärt mycket nytt att ta in och lära sig de första månaderna. Och sedan var det feruketanesvärt mycket att göra månaden därpå, så mycket att Åsa petade lite på den berömda väggen. Men sen lugnade det ner sig igen, och jag utvecklingssamtalade och planerade och började landa igen. Och det är där nånstans jag är nu. Ett utvecklingssamtal kvar innan jag får jullova. Två dramapass och lite vikarieinhopp, en skolavslutning och voila.
Lite tråkigt faktiskt. Jag kommer sakna jobbet. Men jag kommer ju snart tillbaka.
Eller?...
Vänta lite nu...
Skolan börjar 10 januari. Samma dag som jag åker till Bergslagens folkhögskola för att gästpedagoga som impropedagog. I två veckor. Jullovet = nästan tre veckor. Bergslagen två veckor. Det innebär att jag träffar min klass och mina kollegor... fem veckor efter hejdå skola hello jingle bells.
FEM!
VECKOR!
Fattar ni hur länge det är?! Det är ju ett halvt sommarlov, för bövelen!
Tur att jag ska göra nåt så skoj som att lära åtta teaterintresserade vuxna att spela improteater två av dem. Och dansa i Stockholm en av dem. Och fira jul i kanske två dagar i alla fall. Resten av tiden får jag väl ägna åt att tänka på jobbet, längta till jobbet, glo på ö-snön och spela Xbox. Xbox är bra när man vill glömma bort att tid finns och bara leva upp den så att den snart blir en annan tid.
När man vill leva, tänka, vara och känna är det mindre bra. Snacka om hjärndöd sysselsättning. Alltså, perfekt när man helst vill att det lilla jullovet ska rusa förbi.
Är jag normal? En lärare som längtar tills skolan börjar igen? (Ja, hurra för mig! Och hurra för mitt jobb! Länge leve det! Det vill säga hoppas som fan att jag får vara kvar jättelänge och får lite mer timmar än vad jag har nu. Det får jag. I know it.)
Lite tråkigt faktiskt. Jag kommer sakna jobbet. Men jag kommer ju snart tillbaka.
Eller?...
Vänta lite nu...
Skolan börjar 10 januari. Samma dag som jag åker till Bergslagens folkhögskola för att gästpedagoga som impropedagog. I två veckor. Jullovet = nästan tre veckor. Bergslagen två veckor. Det innebär att jag träffar min klass och mina kollegor... fem veckor efter hejdå skola hello jingle bells.
FEM!
VECKOR!
Fattar ni hur länge det är?! Det är ju ett halvt sommarlov, för bövelen!
Tur att jag ska göra nåt så skoj som att lära åtta teaterintresserade vuxna att spela improteater två av dem. Och dansa i Stockholm en av dem. Och fira jul i kanske två dagar i alla fall. Resten av tiden får jag väl ägna åt att tänka på jobbet, längta till jobbet, glo på ö-snön och spela Xbox. Xbox är bra när man vill glömma bort att tid finns och bara leva upp den så att den snart blir en annan tid.
När man vill leva, tänka, vara och känna är det mindre bra. Snacka om hjärndöd sysselsättning. Alltså, perfekt när man helst vill att det lilla jullovet ska rusa förbi.
Är jag normal? En lärare som längtar tills skolan börjar igen? (Ja, hurra för mig! Och hurra för mitt jobb! Länge leve det! Det vill säga hoppas som fan att jag får vara kvar jättelänge och får lite mer timmar än vad jag har nu. Det får jag. I know it.)
tisdag, december 07, 2010
Vän av o-ordning. Eller hur kanelbullen blev "bulle fylld med brunt klägg som ser ut som kanel"
"Ledig". Vilket i praktiken betyder att jag själv bestämmer när (om) jag vill jobba idag. Vilket jag nog måste. Alldeles strax. Men, inleder dagen med en liten (med betoning på liten) vandring till ICA Kvantum och deras fantastiska sortiment och breda utbud.
Ah, detta ljufva mammons tempel, dignande av GODA clementiner (inte sura stenhårda skräpclemmisar från turken på hörnet) färdiga rätter utan kossor eller grisar i och... ah. Kanelbullar.
Jag är löjligt svag för fika. Godis och chips kan jag leva utan. Men inte fika. Så, en liiiiten liiiiten (jättestor) kanelbulle kan man väl få kosta på sig när man vandrat den långa vägen (10 minuters promenad) till ICA? Japp, det kan man. Men, för säkerhets skull läser jag på innehållsförteckningen. Mjöl, socker, ägg, smör, mjölk, lite tillsatser och... kardemumma? Läser igen. För det måste väl ändå vara kanel i kanelbullarna? Humdidumdi läseli läseli... ka..rdemumma. Tittar på bullen. Och nej. Det är fan ingen kanel det där. Det är stora bruna pluttar som ser ut som jättekanel. Men förmodligen inte smakar kanel.
Det är ingen nyhet att det som ger maten dess namn nuförtiden bara är en chimär. Rökt skinka röks till exempel inte, utan besprutas med rökextrakt. Således får man alltså kalla en kanelbulle för kanelbulle, trots att den innehåller 0% kanel.
Och jag vet inte om jag ska bli tokilsk över vår katastrofala matvärld, eller om jag bara ska skita i det. För ju mer ilska jag bär runt på, desto mer ilska drar jag till mig. Men tänker ändå i mitt stilla sinne att det kanske vore på sin plats att kontakta konsumentombudsmannen och säga hallå där, ändring! Länge leve kanelen!
Och sen undrar jag vad det är för saker i världen jag lägger energi på att fundera över egentligen. Kanel liksom. Viktig grej?
Och jag beslutar mig för att det är bättre att jag blir arg på något viktigt och riktigt istället, och vandrar hem med näverkonten fylld av allt annat än kanelbullar. Men ändå går jag där och i huvudet formulerar ett brev till konsumentombudsmannen, för min hjärna formulerar sig i text. Ständigt. När jag lagar mat skriver jag recept. När jag diskar skriver jag facebookstatusar. Och när jag går hem från Kvantum skriver jag tydligen brev till konsumentombudsmannen. Och när jag kommer fram till undertecknandet så... ja vad fan skriver man? Jag kan ju inte skriva under med mitt namn, för jag skäms ju ihjäl över att jag bryr mig om trivialiteter som innehållet i kanelbullar. Ah. En klassiker. Jag skriver under med...
"Vän av ordning"
VÄN AV ORDNING? Vem uppfann det uttrycket? Och varför skriver jag det? Jag och ordning är ju TOTALA OVÄNNER! Tacka vettja o-ordning, kaos, bröt!
Jag skulle vilja göra en dokumentär om alla människor som döljer sig bakom signaturen "vän av ordning". Hur lever de? Har de inget annat att störa sig på i livet än folk som slabbar ner i tvättstugor, glömmer diska sin kaffekopp eller glömmer blinka innan de byter fil?
Ah, detta ljufva mammons tempel, dignande av GODA clementiner (inte sura stenhårda skräpclemmisar från turken på hörnet) färdiga rätter utan kossor eller grisar i och... ah. Kanelbullar.
Jag är löjligt svag för fika. Godis och chips kan jag leva utan. Men inte fika. Så, en liiiiten liiiiten (jättestor) kanelbulle kan man väl få kosta på sig när man vandrat den långa vägen (10 minuters promenad) till ICA? Japp, det kan man. Men, för säkerhets skull läser jag på innehållsförteckningen. Mjöl, socker, ägg, smör, mjölk, lite tillsatser och... kardemumma? Läser igen. För det måste väl ändå vara kanel i kanelbullarna? Humdidumdi läseli läseli... ka..rdemumma. Tittar på bullen. Och nej. Det är fan ingen kanel det där. Det är stora bruna pluttar som ser ut som jättekanel. Men förmodligen inte smakar kanel.
Det är ingen nyhet att det som ger maten dess namn nuförtiden bara är en chimär. Rökt skinka röks till exempel inte, utan besprutas med rökextrakt. Således får man alltså kalla en kanelbulle för kanelbulle, trots att den innehåller 0% kanel.
Och jag vet inte om jag ska bli tokilsk över vår katastrofala matvärld, eller om jag bara ska skita i det. För ju mer ilska jag bär runt på, desto mer ilska drar jag till mig. Men tänker ändå i mitt stilla sinne att det kanske vore på sin plats att kontakta konsumentombudsmannen och säga hallå där, ändring! Länge leve kanelen!
Och sen undrar jag vad det är för saker i världen jag lägger energi på att fundera över egentligen. Kanel liksom. Viktig grej?
Och jag beslutar mig för att det är bättre att jag blir arg på något viktigt och riktigt istället, och vandrar hem med näverkonten fylld av allt annat än kanelbullar. Men ändå går jag där och i huvudet formulerar ett brev till konsumentombudsmannen, för min hjärna formulerar sig i text. Ständigt. När jag lagar mat skriver jag recept. När jag diskar skriver jag facebookstatusar. Och när jag går hem från Kvantum skriver jag tydligen brev till konsumentombudsmannen. Och när jag kommer fram till undertecknandet så... ja vad fan skriver man? Jag kan ju inte skriva under med mitt namn, för jag skäms ju ihjäl över att jag bryr mig om trivialiteter som innehållet i kanelbullar. Ah. En klassiker. Jag skriver under med...
"Vän av ordning"
VÄN AV ORDNING? Vem uppfann det uttrycket? Och varför skriver jag det? Jag och ordning är ju TOTALA OVÄNNER! Tacka vettja o-ordning, kaos, bröt!
Jag skulle vilja göra en dokumentär om alla människor som döljer sig bakom signaturen "vän av ordning". Hur lever de? Har de inget annat att störa sig på i livet än folk som slabbar ner i tvättstugor, glömmer diska sin kaffekopp eller glömmer blinka innan de byter fil?
måndag, december 06, 2010
Jag förstår! Heureka!
Insikter och aha-upplevelser är min kick. Livsmål: utvecklas som människa, till att bli en så bra som möjligt. I mina egna ögon. Vad andra tänker är mindre viktig. Jag vill vara medmänsklig, klok, insiktsfull och trygg i mina val. Så jag tänker mycket. Ibland tänker jag inte. Och ibland vandrar tankarna utan att jag själv är medveten om det. Som idag. Fick jag en insikt. Insikter är svåra att fånga i ord. Men när man får dem är de som en kick av en drog. WOW! SÅ LIGGER DET TILL! Och här är dagens försök att fånga denna kick på pränt.
----------------------------
Jag gör något helt vardagligt. Står i köket. Förvandlar tre platta vattendjur, syrad mjölk och en trave rotfrukter till en delikat anrättning som kallas "lunch". Skalar potatisarna. Kokar potatisarna. Skall hälla av kokvattnet från potatisarna.
Och i samma ögonblick som jag fattar handtaget på kastrullen skär det som en kniv genom kroppen på mig. På en mikromillisekund hinner jag tänka "bara inte handtaget går av på kastrulljäveln och jag får kokande vatten över hela benen". Och sen konstaterar jag att den här kastrullen förmodligen håller, som 99,9% av alla kastruller i världen. Utom den där enda. Som för sisådär 8 år sedan gick sönder. Handtaget gick av när jag skulle servera thévatten (hur fan stavas te på korrekt svenska undrar svenskfröken, och smäller till med alla excesser hon kan uppbringa) till mina teaterkollegor, och jag fick skållande vatten över hela benen.
Hade jeans på benen. Som sög upp det förbannade vattnet. Och det märkliga var, att det inte kändes varmt. Det kändes isande isande jävla jävla skitkallt. Och jag fick panik, och såg diverse mindre bloggvänliga syner för mitt inre om vad som sedan skulle hända med mina ben. Sara vrålar "ta av dig byxorna och ställ dig i duschen och spola kallvatten". Snabbtänkta Sara. Som inte är så snabbtänkt alltid, framförallt inte i trafiken. Men när det kommer till akuta lägen som skållning och andra livsfarliga ting är hon snabbare än blixten, mamma som hon är.
Så jag gör som mamma säger. Av med brallorna, in i duschen, spolar kallvatten tills kylan är outhärdlig.
Och... får inte ett enda men av detta. Benen är hela. Av skållningen syns och känns inte ett jota. Förutom...
i det kroppsliga minnet. Eller är det själen som minns? Vilken del av mig är det egentligen som ylar till när jag denna snövita måndag ska hälla av vattnet från potatisen?
Spelar ingen roll. Men det som spelar roll är såret, min spontana reaktion, min försvarsmekanism. Och jag konstaterar, att det är inte så jävla märkligt att man reagerar som man gör. I andra områden av sitt liv, som inte rör kokande vatten.
Så. Jag förstår verkligen att du reagerar som du gör. Att du beter dig som du gör. Även om jag inte har en aning om varför. För jag var inte med när du fick ditt kokande vatten över benen. Men jag förstår att.
Och viktigast av allt. Jag förstår att. Jag. Reagerar som jag gör. Och gör som jag gör. Och beter mig som jag gör.
Och plötsligt var hela livet helt avdramatiserat, och what the fuck, det är ju bara lite skållhett vatten som spökar. Om jag bara accepterar att de finns där, och ser dem, så kan jag välja att göra annorlunda, även om försvarsmekanismen fortfarande finns där.
Och resten av dagen är jag sådär jävla lycklig, som jag så ofta är nuförtiden. I mitt fantastiska, fantastiska liv.
--------------------------------------
Och min älskade vän, som gärna tror att det som skrivs här handlar om dig. Det gör det inte. Och det gör det. Det handlar om alla. Så ta till dig det om du vill, eller läs det som det det var menat som (säger svenskfröken och smäcker in tre det i en och samma mening); en livsbetraktelse baserad på något så jäkla basic som en potätkastrull.
Det är jag och snubben som kokar gröt i filmen "Tillsammans". Vi reflekterar över mat. It's da shit.
----------------------------
Jag gör något helt vardagligt. Står i köket. Förvandlar tre platta vattendjur, syrad mjölk och en trave rotfrukter till en delikat anrättning som kallas "lunch". Skalar potatisarna. Kokar potatisarna. Skall hälla av kokvattnet från potatisarna.
Och i samma ögonblick som jag fattar handtaget på kastrullen skär det som en kniv genom kroppen på mig. På en mikromillisekund hinner jag tänka "bara inte handtaget går av på kastrulljäveln och jag får kokande vatten över hela benen". Och sen konstaterar jag att den här kastrullen förmodligen håller, som 99,9% av alla kastruller i världen. Utom den där enda. Som för sisådär 8 år sedan gick sönder. Handtaget gick av när jag skulle servera thévatten (hur fan stavas te på korrekt svenska undrar svenskfröken, och smäller till med alla excesser hon kan uppbringa) till mina teaterkollegor, och jag fick skållande vatten över hela benen.
Hade jeans på benen. Som sög upp det förbannade vattnet. Och det märkliga var, att det inte kändes varmt. Det kändes isande isande jävla jävla skitkallt. Och jag fick panik, och såg diverse mindre bloggvänliga syner för mitt inre om vad som sedan skulle hända med mina ben. Sara vrålar "ta av dig byxorna och ställ dig i duschen och spola kallvatten". Snabbtänkta Sara. Som inte är så snabbtänkt alltid, framförallt inte i trafiken. Men när det kommer till akuta lägen som skållning och andra livsfarliga ting är hon snabbare än blixten, mamma som hon är.
Så jag gör som mamma säger. Av med brallorna, in i duschen, spolar kallvatten tills kylan är outhärdlig.
Och... får inte ett enda men av detta. Benen är hela. Av skållningen syns och känns inte ett jota. Förutom...
i det kroppsliga minnet. Eller är det själen som minns? Vilken del av mig är det egentligen som ylar till när jag denna snövita måndag ska hälla av vattnet från potatisen?
Spelar ingen roll. Men det som spelar roll är såret, min spontana reaktion, min försvarsmekanism. Och jag konstaterar, att det är inte så jävla märkligt att man reagerar som man gör. I andra områden av sitt liv, som inte rör kokande vatten.
Så. Jag förstår verkligen att du reagerar som du gör. Att du beter dig som du gör. Även om jag inte har en aning om varför. För jag var inte med när du fick ditt kokande vatten över benen. Men jag förstår att.
Och viktigast av allt. Jag förstår att. Jag. Reagerar som jag gör. Och gör som jag gör. Och beter mig som jag gör.
Och plötsligt var hela livet helt avdramatiserat, och what the fuck, det är ju bara lite skållhett vatten som spökar. Om jag bara accepterar att de finns där, och ser dem, så kan jag välja att göra annorlunda, även om försvarsmekanismen fortfarande finns där.
Och resten av dagen är jag sådär jävla lycklig, som jag så ofta är nuförtiden. I mitt fantastiska, fantastiska liv.
--------------------------------------
Och min älskade vän, som gärna tror att det som skrivs här handlar om dig. Det gör det inte. Och det gör det. Det handlar om alla. Så ta till dig det om du vill, eller läs det som det det var menat som (säger svenskfröken och smäcker in tre det i en och samma mening); en livsbetraktelse baserad på något så jäkla basic som en potätkastrull.
Det är jag och snubben som kokar gröt i filmen "Tillsammans". Vi reflekterar över mat. It's da shit.
lördag, december 04, 2010
På studiebesök i verkligheten
Jag har så vansinnigt svårt att vänja mig.
Vid att jag har en
arbetsplats
att gå till. Jag har ett jobb. Jämt. Inte bara en kort period på några månader. I och för sig inte en jättelång period heller. Men hela hösten och hela våren ska jag vara där och göra det.
Och jag har så svårt att vänja mig. Vilket är förbannat bra. För jag går inte till jobbet när jag går till jobbet. Jag drar dit och gör roliga grejer. Enda skillnaden mot mitt tidigare liv är att jag går upp för jävla tidigt och gör roliga grejer. Och att jag har sisådär 250-300 kollegor. Och att jag har en jävla massa ansvar. Och att jag bongar in vuxenpoäng på löpande band.
Men. I like it. Så därför skriver jag upp mig på listan när det vankas personalfest. För jag måste ju gå dit och nätverka lite. För det är genom lärarna man får vicken. Så ja. Bra. Och jag måste ju kolla in läget. Sist jag var på personalfest var jag äldst av alla och stod i ett hörn och led när pöbeln rockade röven till vedervärdig R&B. Sen dess har jag undvikit allt vad personalfester, insparker och sittningar heter.
Men. Jag har ju faktiskt jäkligt trevliga kollegor nu. Och det kan väl inte vara annat än trevligt att hänga med dem en kväll? Fast... när infomailen börjar ramla in om att vi ska äta rostbiff och potatisgratäng och att två trubadurer ska underhålla börjar jag ana oråd. Hej norm-fest.
Men. Man vet aldrig. Och det ska ju i alla fall bli sjukt kul att hänga lite med de andra estetlärarna. Så jag svänger ihop en förfest på arbetsrummet. Vi tänder ljus och Klas lirar gitarr och sjunger och vi har det bara fett najs. Och minglar till slut upp till festlokalen.
Och pratar med varandra. Och får inte sitta vid samma bord och blir förtvivlade. Men, jag har ändå förbannat trevligt! Tills... trubadurerna kommer. (Och till alla mina trubadurande vänner och läsare: det är INGET FEL på trubadurer! Om de vet vad de pysslar med.) Japp. Allsång. Och jag sjunger med lite halvt om halvt, för det finns kanske de som uppskattar detta bland kollegiet, så jag kan väl stötta dem. Ända tills... vi ska sjunga en sång där karlarna ska sjunga rajrajraj och flickorna pip pip pip.
"VAD VAR DET NU NI SKULLE SJUNGA?" vrålar trubaduren i en glad gubbes ansikte.
"RAJRAJRAJRAJ" vrålar gubben.
"OCH VAD SKULLE NI SJUNGA?" vrålar trubaduren i mitt ansikte.
Och det är här någonstans jag slits mellan två poler. Den ena polen som vet hur för jävligt det är att underhålla på personalfester, och den andra som inte vill vara en pipande kvinna och inrätta sig i leden.
Hon vinner.
Så jag svarar
"JAG TÄNKER INTE SJUNGA ETT JÄVLA SKIT!" och tillägger "jag är hermafrodit, vad ska jag sjunga då?!"
Jag tror inte att trubaduren ens vet vad en hermafrodit är. Men han rajrajar på och sen ska alla byta roll så tjejerna ska rajraja och killarna ska pippipa vilket bara vrålar hej vi är fjolliga fjantar nu för vi säger pippip
och jag mår så illa.
och blir så arg.
Till slut ger de tack och lov upp. Och senare, när de spelar dansmusik bjuder jag upp Marie på en foxtrot, en gympasnubbe på ännu en foxtrot och Hanna på en lindy. Och jag njuter i fulla drag av att smeta in de förutfattade genusmeningarna i ansiktet på folk.
Och, som vanligt, stör det livet ur mig att jag inte kan lämna ut övriga smaskiga detaljer i bloggen. Ni får leva i nyfikenhet. Och jag får spricka av jag vill berätta. Och ringa en vän imorrn.
Natti.
Vid att jag har en
arbetsplats
att gå till. Jag har ett jobb. Jämt. Inte bara en kort period på några månader. I och för sig inte en jättelång period heller. Men hela hösten och hela våren ska jag vara där och göra det.
Och jag har så svårt att vänja mig. Vilket är förbannat bra. För jag går inte till jobbet när jag går till jobbet. Jag drar dit och gör roliga grejer. Enda skillnaden mot mitt tidigare liv är att jag går upp för jävla tidigt och gör roliga grejer. Och att jag har sisådär 250-300 kollegor. Och att jag har en jävla massa ansvar. Och att jag bongar in vuxenpoäng på löpande band.
Men. I like it. Så därför skriver jag upp mig på listan när det vankas personalfest. För jag måste ju gå dit och nätverka lite. För det är genom lärarna man får vicken. Så ja. Bra. Och jag måste ju kolla in läget. Sist jag var på personalfest var jag äldst av alla och stod i ett hörn och led när pöbeln rockade röven till vedervärdig R&B. Sen dess har jag undvikit allt vad personalfester, insparker och sittningar heter.
Men. Jag har ju faktiskt jäkligt trevliga kollegor nu. Och det kan väl inte vara annat än trevligt att hänga med dem en kväll? Fast... när infomailen börjar ramla in om att vi ska äta rostbiff och potatisgratäng och att två trubadurer ska underhålla börjar jag ana oråd. Hej norm-fest.
Men. Man vet aldrig. Och det ska ju i alla fall bli sjukt kul att hänga lite med de andra estetlärarna. Så jag svänger ihop en förfest på arbetsrummet. Vi tänder ljus och Klas lirar gitarr och sjunger och vi har det bara fett najs. Och minglar till slut upp till festlokalen.
Och pratar med varandra. Och får inte sitta vid samma bord och blir förtvivlade. Men, jag har ändå förbannat trevligt! Tills... trubadurerna kommer. (Och till alla mina trubadurande vänner och läsare: det är INGET FEL på trubadurer! Om de vet vad de pysslar med.) Japp. Allsång. Och jag sjunger med lite halvt om halvt, för det finns kanske de som uppskattar detta bland kollegiet, så jag kan väl stötta dem. Ända tills... vi ska sjunga en sång där karlarna ska sjunga rajrajraj och flickorna pip pip pip.
"VAD VAR DET NU NI SKULLE SJUNGA?" vrålar trubaduren i en glad gubbes ansikte.
"RAJRAJRAJRAJ" vrålar gubben.
"OCH VAD SKULLE NI SJUNGA?" vrålar trubaduren i mitt ansikte.
Och det är här någonstans jag slits mellan två poler. Den ena polen som vet hur för jävligt det är att underhålla på personalfester, och den andra som inte vill vara en pipande kvinna och inrätta sig i leden.
Hon vinner.
Så jag svarar
"JAG TÄNKER INTE SJUNGA ETT JÄVLA SKIT!" och tillägger "jag är hermafrodit, vad ska jag sjunga då?!"
Jag tror inte att trubaduren ens vet vad en hermafrodit är. Men han rajrajar på och sen ska alla byta roll så tjejerna ska rajraja och killarna ska pippipa vilket bara vrålar hej vi är fjolliga fjantar nu för vi säger pippip
och jag mår så illa.
och blir så arg.
Till slut ger de tack och lov upp. Och senare, när de spelar dansmusik bjuder jag upp Marie på en foxtrot, en gympasnubbe på ännu en foxtrot och Hanna på en lindy. Och jag njuter i fulla drag av att smeta in de förutfattade genusmeningarna i ansiktet på folk.
Och, som vanligt, stör det livet ur mig att jag inte kan lämna ut övriga smaskiga detaljer i bloggen. Ni får leva i nyfikenhet. Och jag får spricka av jag vill berätta. Och ringa en vän imorrn.
Natti.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
