lördag, juni 05, 2010

skriveliskriv

Jag har alltid sett mig själv som en skrivare. Jag måste skriva. Nånting. Alltid. Annars är det något som saknas. De 1296 hittills skrivna blogginläggen vittnar om det. Att jag måste skriva. Nånting. Alltid.

Dagbok.
Brev.
Komiska snuttar i ett enormt dokument som heter "Trams". Det blev 17 sidor trams innan jag tog mig i kragen och satte ihop lite i Fula gubbar i word. (Wohoo, jag har sålt 15 stycken! Nästan i klass med Camilla Läckberg? Vill du köpa en, säg till. Jag har en driva här hemma. Totalt värt en hundring.)

Och så drömmen om boken. En riktig roman. Har jag nog börjat på tusen gånger. Men fastnar alltid i dissen. Banal historia! Vem fan vill läsa det här?! Blah detta låter ju som en kopia av nån annan författare!

Trixet verkar vara att hitta min stil. Och min historia.

Och plötsligt... så var det så jävla enkelt. Fick ett minne från i somras, på ensamma stranden med min andra familj, Ciccis, dit jag rände dagligen från 12 års ålder tills jag flyttade hemirån. Vi satt i steksolen vid Malöfärjan och började prata om en gubbe hemmavid som hängde sig. Och sen var det kört. "För det var ju den å den också, å sen va de den som la en dynamitgubbe i hatten å sprängde sig!" Och Eva, min andra mamma, utbrister "men det är ju sånt du ska skriva Åsa! Här finns ju hur många historier som helst!"

Ja. Det finns det. Hur många historier som helst. Om min gamla släkting som spelade bort sin kvarn och sitt hus på fyllan på poker, och resten av livet fick gå som dräng på sin egen kvarn. Och om drängen som går ut och vandrar utan kläder, och lägger sig i diket och sover middag när han tröttnat på att gå. Och den dagen då han travade rätt genom vår trädgård.

Men mest fascinerande. Att någon har "tatt köl på sig schälv" i varenda avkrok. I en omkrets av 3 km kan jag räkna till åtminstone sex personer.

Vilken historia... Speciellt om han som la dynamitgubben i hatten... Och allt annat magiskt, konstigt och ovanligt som hände där jag växte upp. Tjong. Pling. I huvet. Så jag satte mig och knattrade lite på tangenterna en stund igår kväll. Och det bara rann ord ur huvudet på mig. 13 sidor. Sketbra sidor.

Har en känsla av att jag är något fantastiskt på spåren.

Måste nog ringa Berra och få hela dynamitgubbehistorien berättad.




2 kommentarer:

Anonym sa...

jag skulle ju köpt din bok i julas ju, till mig själv. När ses vi nästa gång?
/Sara

KuriÅsa sa...

Idag! Jag tar med en :)