Vinterhopp 2011

Vi åker till Oslo. Fyller två bilar med människor, musik, luftmadrasser, svenskt lösgodis och alldeles för många bibar rödtjut. Sex av oss dräller in i en trea på Akersbakken. Fyra i vardagsrummet och en extra i varje säng.

Det är folk precis överallt. Hela tiden. Vi duschar och toalettar i skift. Vi sover inte så mycket, för det ska efterfestas och pratas till kl sex på morgonen och vips sover två andra tjejer över och knör in sig så vi blir ännu fler i lägenheten. Trångt.

And I like it.

Man vrider huvudet lite åt höger och ser någon ge någon en axelmassage. Man går ut i köket och vips har någon fixat frukost. Själv fixar man kaffe som vips finns för någon annan.

Vi åker till Oslo. Staden jag inte varit i på 26 år, trots att den bara är några timmars bilfärd bort. Jag borde passa på att kolla så att den ser ut som den ska. Eller rättare sagt kolla hur den ser ut, för jag minns i princip ingenting från förra gången. Japp. Vi ska ut och titta på stan på lördag, nån gång efter lunch. Men vi skyndar långsamt. Vi pratar skit och kollar på youtubeklipp och spelar gittarr och pratar dans och bara lever tills vi inser att klockan är dags att handla mat och laga middag. Hela dagen passerar i ett trevligt halvsömnigt flumdum, och jag erbjuder mig att handla. Jag behöver luft och vill ju se hur stan ser ut. Dvs det närmsta kvarteret. Rema 1000 ligger runt hörnet. Så jag och Mia vankar i norsk kramsnö och handlar för jättemånga norska kronor.

Vankar hem, lämpar av påsar som vips finns där för någon annan, som vips svänger ihop en tortillabuffé. Och vips har någon vem som helst vänt på Mariannes quornfilé som annars bränts vid. Marianne är annorstädes. Någonstans i de trånga kvadratmetrarna.

Vi sätter på soft musik, och fortsätter vara.

Ja. Människan är ett flockdjur. Eller som Mia så träffande uttryckte det. "Det är ju helt jättehärligt att vara i Oslo och hänga. För hade man hängt ensam hemma idag hade det ju inte alls varit lika härligt."

Nä. Det är underbart att hänga med så enkla, trevliga, gästvänliga norrmän. Länge leve dem. Och länge leve vårt underbara weekendkollektiv. Varför tvinga sig ner på stan när det är här det verkliga livet händer?

---