Med värkande fötter efter helgens neverending dance event släpar jag mig till affären och hem igen. Men jag ler åt de värkande fötterna, för de är ett (mycket påtagligt) fysiskt minne av galet roliga timmar. I höga klackar på välbonade trägolv, i tjusiga klänningar, nyputsade skor med uppklädda danspartners.
Och, som vanligt när jag tänker på absolut ingenting, så tänker jag på dans. Jag tänker på tyskan jag dansade med igår, hur olika vi var i vår frame, och jag tror att hon var skitduktig, men vår dans blev... skum. Och hon upprepade om och om igen "sorry, I'm so tense!". Det där med tension, det eviga åbäket.
Så det grubblar jag på en stund. Och sen slår det mig att det inte ens slagit mig att det var en tjej jag dansade med. För i swingdansvärlden är det liksom helt självklart. Alla dansar med alla.
Nej, inte alla. En del människor har fortfarande ett uns homofobi kvar i sig och vill bara dansa genusstereotypt. Några kan sträcka sig till att dansa med polare av samma kön. Men väldigt väldigt många ger blanka fan i vilket kön den man dansar med har. Och att byta roll och lära sig dansa both ways är en riktig kick - och utmaning.
Om man blickar ut över ett swingdansgolv ser man kvinnor som för män, män som för kvinnor, kvinnor som för kvinnor, män som för män. Huller om buller. Ibland genusbråkar vi till det riktigt ordentligt och låter följaren föra fast hon/han dansar följarroll just då. Rörigt? Ja, men roligt! Och övar extremt bra upp lyhördheten hos båda dansarna i paret.
Och visst blir det mycket roligare när alla får vara med och bestämma?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar