nu e ja gladare ijen

Det här med gråt. Det är ju tabu. "Jag gråter inte offentligt." Kommer ni ihåg den japanska affärsmannen, som grät offentligt och bad om ursäkt för vad det nu var? Japansk fulgråt. Underbart.

Själv gråter jag inte offentligt. Om det inte är begravning. Då tar jag tillfället i akt och bölar loss för kung och fosterland. Varför vet jag inte, men jag gör det.

I många och långa tider grät jag inte över huvud taget. Gråt, det är för veklingar. Jag är stark. Jag är cool. Jag kan, jag vill, jag kom jag såg jag segrade. Men jag grät fan inte.

Och sen. Lärde jag mig hur jävla enkelt gråt är. Gråt en skvätt, över vad fan som helst, och sen... är det ur världen! Jag fick inte drömjobbet... ångest ångest ångest. Och så... gråtgråt, nähä jag fick inte jobbet, FUCK DET! Då var det väl nåt annat jag skulle göra eller? Och det visar sig ju såklart alltid att ja såklart det var nåt annat, mycket bättre.

Bunkra upp saker inom sig, inte känna efter, undertrycka känslor? Det är bajs. BAJS, I tell ya.

Ut me't. Om du inte kan med att gråta offentligt så lås in dig då för helvete. Men känn känslorna som kommer. Vare sig det är glädjetårar eller sorgetårar. Men gråt dem. För när du väl gjort det, så är det klart och betart.

Det är som med träning. Det är ju så jävla gött efteråt.

---