"Kvinnliga" funderingar över en jobbsemla

Det är internationella kvinnodagen, och jag bestämmer att jag måste börja ta rast på jobbet. Oftast gör jag inte det. Slänger i mig maten på fem, har alltid något som jagar mig. Måste hitta rutiner för att inte ha allt i huvudet, inte alltid ha saker som jagar.

Så jag går ner i personalrummet och plockar till mig dagens semla, fixar en kopp kaffe och går tillbaka till kontoret. För det sämsta stället att pausa på på en skola är personalrummet. Där är man tillgänglig för alla som "har tänkt på en sak" eller "måste fråga dig en sak". På kontoret däremot, får man ofta vara ifred. Så jag sätter mig här, med mitt kaffe och min semla, och funderar på det här med internationella kvinnodagen. I jobbmailen har skolans genusanställda skickat ut ett inspirationsmail om vilken kvinna man vill hylla idag.

Hmmm... Världen dräller ju av människor som borde hyllas, både män, kvinnor och hermafroditer. Men om jag skulle lyfta fram någon... Finns ju tonvis. Mamma, som fostrat två barn trots att pappan till barnen dog när barnen var jättesmå. Elma som gör jättefina genusinsatser på skolan. Mina dramatjejer som är så goa och fina mot varandra. Marina som har vandrat vid min sida sen 1984. Jeanne D'arc. Men så fort man nämner någon exkluderar man ju alla andra. Så vem ska jag lyfta fram...?

Just det ja.

Mig själv.

Länge leve mig, med alla mina fel och brister. Jag gör en massa fina saker för en massa människor. Ibland gör jag fel saker mot fel människor. Som alla människor. Men jag är villig att se dessa fel och göra någonting åt dem, även om det gör ont ibland att få höra sanningen om sig själv.

I rock.

Förresten... vad är en kvinna? Är man kvinna bara för att man har hål istället för pinne och större ballonger? Och - den kanske viktigaste frågan: spelar det någon roll?

---