Chillstartar med frukost i sängen. Där sitter jag. En kvinna, med ett fantastiskt liv.
Lunchar med Marina. Bästa kvinn-kompisen sen... 1984? (Vi har börjat träna med varandra och konstaterade att hmmm... jag har nog aldrig sett dig i träningskläder. Jo! När vi tränade Taido ihop för... 20 (!) år sedan! Vi tränade ihop senast för 20 år sedan. Det är... coolt och tragiskt på samma gång.)
Shoppar med Marina. Det var däremot inte så länge sedan. Vi shoppar ihop titt som tätt vart tionde år (citat Skalle-Per) eller snarare någon gång i månaden.
Fikar med kvinnorna Lotta, Ellen och Johanna på Retro Deluxe och Drömma och tänker att världen borde fatta vilket underbart kvinnokollektiv det är där. Två butiker i en, som drivs av driftiga, vackra kvinnor med koll på retro och vintage. Fasen vad vi har det bra där vi sitter. Lär känna varandra, berättar om hemska ex, fina nuvarande, provar klänningar, planerar resor... (Butikerna ligger i Haga, sväng vänster vid Jakobs café om du kommer från Järntorget. Fina bänkar, trasmattor och blommor utanför. Passa på att gå dit nu, man vet aldrig vad som händer i framtiden!)
Jag gillar kvinnokollektiv. Ett gäng med kvinnor som gör saker ihop. Gillar kvinnor överlag. De är så lätta att umgås med. Och så dansar de för jävla bra. Blir lite platoniskt lesbisk nästan och tänker tänk om man kunde älska alla istället för bara de där krångliga karlarna. Så praktiskt det hade varit. Större utbud. Och enklare.
Sen cyklar jag vidare mot nästa kvinna, min vän Åsa som varit i Asstraaalijen och som jag inte träffat på jättelänge. Och vi har som vanligt jättemycket att prata om. Och sen går vi och hälsar på på mitt gamla jobb på Spökhuset och får en specialvandring genom huset, och Åsa skiter knäck och jag skrattar ihjäl mig. Hurra för kvinnor, som vågar visar sina känslor!
Sen går vi och dansar. 25% män, 75% kvinnor. Dansar jag med. För kvinnorna dansar ju så bra! Männen också, men det är ju slagsmål om dem. Så då dansar vi kvinnor med varandra. För vi är inte, till skillnad från männen, rädda för att bli gaystämplade. Folk får tro vad fan det vill. Vi har roligt. Skitroligt. Svetten lackar.
Sen pratar jag bort nån halvtimme med kvinnorna Bette och Ingrid om hur kul det är att både kunna föra och följa och vilken rolig stealingdans vi hade. Och sen vandrar vi genom ett stängt Liseberg, och jag hoppar upp på cykeln och trampar hem med utslitna ben.
Så märkligt, att jag i tidernas begynnelse trodde mig vara en kvinna som trivdes bäst med killkompisar.
Nä. Kvinnor kan.
fredag, juni 18, 2010
måndag, juni 14, 2010
Farzan
Bröllop i helgen. Min älskade vän Lindex har nu bytt efternamn. Tjoho! Och jag, toastmastern, blir som vanligt
bästis med farsan.
Jag blir alltid bästis med farsan! Har en lång radda av kompisars farsor som jag bara klickar så himla fett med. Det har inte slagit mig förrän nu.
Jag funderar på om det kan ha något att göra med att jag inte har en egen? Farsa alltså. Han dog ju när jag var fyra månader. Men då tänker man ju att jag borde vara helt ovan vid farsor och mest klicka med morsorna. Well, som den charmerande, humoristiska och fantastiska kvinna jag är så charmar jag ju dem också, men jag och farsorna, det är något speciellt.
Letar jag ny farsa?
Känner farsorna på sig att jag inte har någon egen och barmhärtar sig?
Eller... är farsorna bara helt enkelt jävligt roliga?
Ja. Det är de. Ta till exempel helgens farsa, Lindex far. Honom har jag ju faktiskt känt i de dryga 20 år jag känt Lindex, och jag har alltid tyckt att han är så jäkla rolig och härlig. Snubben som klingar i glaset och håller tal sådär över köttbullsmiddagen en torsdag kväll bara för att han vill. Snubben som stannar folk på gatan och frågar om de trivs med sin bil för att han vill köpa en likadan.
Ja, han är rolig han. Och i lördags höll han ett så fint tal så inget öga var torrt.
... men nu är det trädgårdsfredag på tv och jag fick plötsligt svårt att koncentrera mig på bloggskrivande.
Tjing!
bästis med farsan.
Jag blir alltid bästis med farsan! Har en lång radda av kompisars farsor som jag bara klickar så himla fett med. Det har inte slagit mig förrän nu.
Jag funderar på om det kan ha något att göra med att jag inte har en egen? Farsa alltså. Han dog ju när jag var fyra månader. Men då tänker man ju att jag borde vara helt ovan vid farsor och mest klicka med morsorna. Well, som den charmerande, humoristiska och fantastiska kvinna jag är så charmar jag ju dem också, men jag och farsorna, det är något speciellt.
Letar jag ny farsa?
Känner farsorna på sig att jag inte har någon egen och barmhärtar sig?
Eller... är farsorna bara helt enkelt jävligt roliga?
Ja. Det är de. Ta till exempel helgens farsa, Lindex far. Honom har jag ju faktiskt känt i de dryga 20 år jag känt Lindex, och jag har alltid tyckt att han är så jäkla rolig och härlig. Snubben som klingar i glaset och håller tal sådär över köttbullsmiddagen en torsdag kväll bara för att han vill. Snubben som stannar folk på gatan och frågar om de trivs med sin bil för att han vill köpa en likadan.
Ja, han är rolig han. Och i lördags höll han ett så fint tal så inget öga var torrt.
... men nu är det trädgårdsfredag på tv och jag fick plötsligt svårt att koncentrera mig på bloggskrivande.
Tjing!
fredag, juni 11, 2010
Nej, det här går jag nog inte med på tror jag.
Hann göra frukost, tack för det! Göttar ner mig i sängen och inväntar dagens höjdpunkt: biggest loser.
Då går strömmen.
Naaaaaaaj! Näst sista avsnittet, vem går till final och inte, hallå??!!
Universum hafver nu 11 minuter på sig att ge mig strömmen tillbaka.
Om strömmen inte kommer då? Tända ljus och läsa bok? Harva på sig kläder och dra till gymet trots lätt halsont, anande förkylning på g MEN DET ÄR BARA ALLERGI!
Eller sova lite till. Jag kan göra vad jag vill. Jag är fri. (9 minuter kvar.)
Då går strömmen.
Naaaaaaaj! Näst sista avsnittet, vem går till final och inte, hallå??!!
Universum hafver nu 11 minuter på sig att ge mig strömmen tillbaka.
Om strömmen inte kommer då? Tända ljus och läsa bok? Harva på sig kläder och dra till gymet trots lätt halsont, anande förkylning på g MEN DET ÄR BARA ALLERGI!
Eller sova lite till. Jag kan göra vad jag vill. Jag är fri. (9 minuter kvar.)
onsdag, juni 09, 2010
Såhär har jag det, för det har jag bestämt. Så det så.
Man formar själv sin verklighet, så nu formar jag min:
-----------------------------
Idag väcktes jag av ett lite jobbigt, krångligt besked. Men, bestämmer jag, det är inget olösbart problem, jag tar ett andetag och väntar tills imorgon då jag kan få tag på rätt person som gladeligen hjälper mig att lösa det.
Sen går jag ut i mitt fina, välstädade kök och lagar min dagliga, jättegoda, hälsosamma frukost, tar med mig den tillbaks till sängen och kurar ner mig under Hans täcke som fortfarande luktar av Honom fast han gick till jobbet för flera timmar sen.
Och här sitter jag nu, helt bekvämt, med en god frukost, invirad i hans doft, och har inga tider att passa, och obegränsat med pengar. Så skönt att inte behöva tänka på pengar över huvud taget, de bara ramlar in. Så fantastiskt att den där stora klumpsumman ramlade in just nu så jag slipper oroa mig för min ekonomi! Letar runt på vintageallure efter vilka klänningar jag ska köpa, och kollar om jigwalk fått in några nya, fantastiska dansskor. Och så tänker jag att imorgon eller på fredag, då ska jag dra ner på stan och köpa lite sommarkläder till Comoresan. Fast först blir det en sväng förbi gymmet där jag springer på bandet i en timme utan att det känns i knän och höfter, för nu är jag så stark så jag klarar allt jag vill.
Sen sätter jag mig och skriver 20 fantastiska sidor i den nya boken, som i september kommer publiceras och toppa försäljningslistorna.
Fan va gött jag har det! Tack för mitt fantastiska liv!
-----------------------------
Idag väcktes jag av ett lite jobbigt, krångligt besked. Men, bestämmer jag, det är inget olösbart problem, jag tar ett andetag och väntar tills imorgon då jag kan få tag på rätt person som gladeligen hjälper mig att lösa det.
Sen går jag ut i mitt fina, välstädade kök och lagar min dagliga, jättegoda, hälsosamma frukost, tar med mig den tillbaks till sängen och kurar ner mig under Hans täcke som fortfarande luktar av Honom fast han gick till jobbet för flera timmar sen.
Och här sitter jag nu, helt bekvämt, med en god frukost, invirad i hans doft, och har inga tider att passa, och obegränsat med pengar. Så skönt att inte behöva tänka på pengar över huvud taget, de bara ramlar in. Så fantastiskt att den där stora klumpsumman ramlade in just nu så jag slipper oroa mig för min ekonomi! Letar runt på vintageallure efter vilka klänningar jag ska köpa, och kollar om jigwalk fått in några nya, fantastiska dansskor. Och så tänker jag att imorgon eller på fredag, då ska jag dra ner på stan och köpa lite sommarkläder till Comoresan. Fast först blir det en sväng förbi gymmet där jag springer på bandet i en timme utan att det känns i knän och höfter, för nu är jag så stark så jag klarar allt jag vill.
Sen sätter jag mig och skriver 20 fantastiska sidor i den nya boken, som i september kommer publiceras och toppa försäljningslistorna.
Fan va gött jag har det! Tack för mitt fantastiska liv!
tisdag, juni 08, 2010
Atletisk baksida
Jag har ju skrutit rätt fett här i bloggen nu om hur mycket jag tränar och håller på just nu. Nu har jag dock funnit den atletiska baksidan. (Förutom att kroppen kanske går sönder.)
Mycket träning = trött kropp. Trött kropp = SUGARCRAVIIIING!
Jag fattar inte riktigt det där "det är så bra när man tränar, för då blir man inte alls sugen på onyttigheter". I viss mån stämmer det kanske. Känns inte helt motiverat att trycka i sig 200 gram maraboooou efter ett boxpass.
Men... idag. Vill. Jag. Ha. BULLEEE!
För igår. Gick jag till gymet (20 min.). Sen värmde jag upp medelst gå jättefort i brant lutning. Sen sprang jag. Sen gick jag jättefort i brant lutning igen. Sen sprang jag ännu fortare. (Sen dog jag nästan.) Sen gick jag hem. (Nej. Jag hasade. Och svajade. Jag blir sjösjuk av löpband. Märkligt.) Sen åkte jag till dansen och dansade järnet non stop i en timme och sen lite mesdans i en halvtimme till.
Och idag. Vill min kropp inte ha något annat än kolhydrater i dess renaste form. Vitt, fluffigt vetebröd. Min kropp blev svinsur på mig när den bara fick gröt och en rostad fibermacka till frukost. Och nu börjar den bli riktigt pissed.
Frukt är godis?
Mycket träning = trött kropp. Trött kropp = SUGARCRAVIIIING!
Jag fattar inte riktigt det där "det är så bra när man tränar, för då blir man inte alls sugen på onyttigheter". I viss mån stämmer det kanske. Känns inte helt motiverat att trycka i sig 200 gram maraboooou efter ett boxpass.
Men... idag. Vill. Jag. Ha. BULLEEE!
För igår. Gick jag till gymet (20 min.). Sen värmde jag upp medelst gå jättefort i brant lutning. Sen sprang jag. Sen gick jag jättefort i brant lutning igen. Sen sprang jag ännu fortare. (Sen dog jag nästan.) Sen gick jag hem. (Nej. Jag hasade. Och svajade. Jag blir sjösjuk av löpband. Märkligt.) Sen åkte jag till dansen och dansade järnet non stop i en timme och sen lite mesdans i en halvtimme till.
Och idag. Vill min kropp inte ha något annat än kolhydrater i dess renaste form. Vitt, fluffigt vetebröd. Min kropp blev svinsur på mig när den bara fick gröt och en rostad fibermacka till frukost. Och nu börjar den bli riktigt pissed.
Frukt är godis?
lördag, juni 05, 2010
skriveliskriv
Jag har alltid sett mig själv som en skrivare. Jag måste skriva. Nånting. Alltid. Annars är det något som saknas. De 1296 hittills skrivna blogginläggen vittnar om det. Att jag måste skriva. Nånting. Alltid.
Dagbok.
Brev.
Komiska snuttar i ett enormt dokument som heter "Trams". Det blev 17 sidor trams innan jag tog mig i kragen och satte ihop lite i Fula gubbar i word. (Wohoo, jag har sålt 15 stycken! Nästan i klass med Camilla Läckberg? Vill du köpa en, säg till. Jag har en driva här hemma. Totalt värt en hundring.)
Och så drömmen om boken. En riktig roman. Har jag nog börjat på tusen gånger. Men fastnar alltid i dissen. Banal historia! Vem fan vill läsa det här?! Blah detta låter ju som en kopia av nån annan författare!
Trixet verkar vara att hitta min stil. Och min historia.
Och plötsligt... så var det så jävla enkelt. Fick ett minne från i somras, på ensamma stranden med min andra familj, Ciccis, dit jag rände dagligen från 12 års ålder tills jag flyttade hemirån. Vi satt i steksolen vid Malöfärjan och började prata om en gubbe hemmavid som hängde sig. Och sen var det kört. "För det var ju den å den också, å sen va de den som la en dynamitgubbe i hatten å sprängde sig!" Och Eva, min andra mamma, utbrister "men det är ju sånt du ska skriva Åsa! Här finns ju hur många historier som helst!"
Ja. Det finns det. Hur många historier som helst. Om min gamla släkting som spelade bort sin kvarn och sitt hus på fyllan på poker, och resten av livet fick gå som dräng på sin egen kvarn. Och om drängen som går ut och vandrar utan kläder, och lägger sig i diket och sover middag när han tröttnat på att gå. Och den dagen då han travade rätt genom vår trädgård.
Men mest fascinerande. Att någon har "tatt köl på sig schälv" i varenda avkrok. I en omkrets av 3 km kan jag räkna till åtminstone sex personer.
Vilken historia... Speciellt om han som la dynamitgubben i hatten... Och allt annat magiskt, konstigt och ovanligt som hände där jag växte upp. Tjong. Pling. I huvet. Så jag satte mig och knattrade lite på tangenterna en stund igår kväll. Och det bara rann ord ur huvudet på mig. 13 sidor. Sketbra sidor.
Har en känsla av att jag är något fantastiskt på spåren.
Måste nog ringa Berra och få hela dynamitgubbehistorien berättad.
Dagbok.
Brev.
Komiska snuttar i ett enormt dokument som heter "Trams". Det blev 17 sidor trams innan jag tog mig i kragen och satte ihop lite i Fula gubbar i word. (Wohoo, jag har sålt 15 stycken! Nästan i klass med Camilla Läckberg? Vill du köpa en, säg till. Jag har en driva här hemma. Totalt värt en hundring.)
Och så drömmen om boken. En riktig roman. Har jag nog börjat på tusen gånger. Men fastnar alltid i dissen. Banal historia! Vem fan vill läsa det här?! Blah detta låter ju som en kopia av nån annan författare!
Trixet verkar vara att hitta min stil. Och min historia.
Och plötsligt... så var det så jävla enkelt. Fick ett minne från i somras, på ensamma stranden med min andra familj, Ciccis, dit jag rände dagligen från 12 års ålder tills jag flyttade hemirån. Vi satt i steksolen vid Malöfärjan och började prata om en gubbe hemmavid som hängde sig. Och sen var det kört. "För det var ju den å den också, å sen va de den som la en dynamitgubbe i hatten å sprängde sig!" Och Eva, min andra mamma, utbrister "men det är ju sånt du ska skriva Åsa! Här finns ju hur många historier som helst!"
Ja. Det finns det. Hur många historier som helst. Om min gamla släkting som spelade bort sin kvarn och sitt hus på fyllan på poker, och resten av livet fick gå som dräng på sin egen kvarn. Och om drängen som går ut och vandrar utan kläder, och lägger sig i diket och sover middag när han tröttnat på att gå. Och den dagen då han travade rätt genom vår trädgård.
Men mest fascinerande. Att någon har "tatt köl på sig schälv" i varenda avkrok. I en omkrets av 3 km kan jag räkna till åtminstone sex personer.
Vilken historia... Speciellt om han som la dynamitgubben i hatten... Och allt annat magiskt, konstigt och ovanligt som hände där jag växte upp. Tjong. Pling. I huvet. Så jag satte mig och knattrade lite på tangenterna en stund igår kväll. Och det bara rann ord ur huvudet på mig. 13 sidor. Sketbra sidor.
Har en känsla av att jag är något fantastiskt på spåren.
Måste nog ringa Berra och få hela dynamitgubbehistorien berättad.
torsdag, juni 03, 2010
KuriFlåsa
Ett av mina nya, uppvända blad är hurtbullebladet. Jag har alltid tyckt att det varit hyfsat kul att träna, men lider av åkomman "det här var ju inte jobbigt aaaaalls" och så springer/hoppar/simmar/cyklar/dansar jag utav bara helvete. Och springer/hoppar/simmar/cyklar/dansar sönder mig.
Jag är helt enkelt en träningsperiodare. Har haft mina hurtbulliga perioder i livet, i mer eller mindre format, i långa perioder totalt obefintliga.
Period 1 skulle jag vilja kalla kampsportsperioden. Under högstadiet tränade jag och min kära livssyster Marina taido ett par (?) gånger i veckan. Varje pass började med uppvärmning som bestod av att man sprang runt. runt. runt. runt. runt. runt. runt. runt. i gympasalen och rörde på diverse kroppsdelar, slog diverse luftslag osv. Första gången jag gjorde detta trodde jag att min sista stund var kommen. Men i slutet av denna period var runtruntandet bara blaha blaha och när kommer den fysiska träningen egentligen?
Period 2: Friskisperioden. Flyttade till större håla och inspirerades av min kära vän Lindex (som gifter sig nästa vecka, tjolahejjj!) som fick friskisspuck, tappade ungefär en miljard kilo och blev friskisfröken. Och det var här nånstans som "det här var ju inte jobbigt alls"-perioden började. Skutteliskutt hoppelihopp och jag orkar nog jogga lite i löpspår ibland också. Och sen... sa benhinnorna hejdå. Det tog väl sisådär 15 år för dem att läka helt, eftersom jag ständigt envisades med små återfall av skutteliskutt det här var ju inte alls jobbigt.
Period 3: Step up och gymmaperioden. På Nautilus (numera SATS) av alla flashiga ställen! Värsta flåset, värsta duktiga, massa pass i veckan! Och sen gick knäna av.
Period 4: Friskisåterfallet majeur. Resulterade i två helpajjade höfter varav den ena fortfarande jävlas med mig.
Period 5: Vi snackar nutid. Men den här gången har jag smyyyygit igång mig tycker jag själv, gjort allt rätt. Började med att dansa ca 2 ggr/vecka i två år, la in lite spinning över sommaren... dansade ett år till, lite oftare, lite mera, lite längre... I höstas slängde jag in ett boxpass lite här och var som sedan blev 2/vecka som sedan blev 2/vecka + kanske ett spinningpass som nu är... ööö... overkill?
Såhär ser min senaste vecka ut om jag minns rätt:
Fredag: Dans på kvällen. Inte extremt mycket dock, men kanske 1-1,5 timme totalt.
Lördag: Framstupa sidoläge hela dagen (förutom sittande tentavakt förmiddag).
Söndag: Knatade runt på megaloppis i 6 timmar. Satt ca 30 min av dessa 6 timmar.
Måndag: Danselidans i 2,5 timme.
Tisdag: Cykelicykel 35 min, springelispring blandat med gåeligå i 50 min.
Onsdag: Cykelicykel 60 min, boxelibox 60 min.
Torsdag: Springeligå på löpband 30 min, 40 min cykling.
Och det är här jag börjar bli orolig. Helvitta vad jag tränat denna veckan då. Måste jag dra i handbromsen nu? Eller är det så att jag faktiskt börjar bli stark och vältränad och faktiskt inte kommer att gå sönder? Jag är ovan!
(Tilläggas bör kanske att jag inte haft någon nämnvärd träningsvärk på hela veckan. Kommer lite boxeliboxträningsvärk nu dock i armar och axlar.)
Pussåkram // The hurtbullsmaddafacka
Jag är helt enkelt en träningsperiodare. Har haft mina hurtbulliga perioder i livet, i mer eller mindre format, i långa perioder totalt obefintliga.
Period 1 skulle jag vilja kalla kampsportsperioden. Under högstadiet tränade jag och min kära livssyster Marina taido ett par (?) gånger i veckan. Varje pass började med uppvärmning som bestod av att man sprang runt. runt. runt. runt. runt. runt. runt. runt. i gympasalen och rörde på diverse kroppsdelar, slog diverse luftslag osv. Första gången jag gjorde detta trodde jag att min sista stund var kommen. Men i slutet av denna period var runtruntandet bara blaha blaha och när kommer den fysiska träningen egentligen?
Period 2: Friskisperioden. Flyttade till större håla och inspirerades av min kära vän Lindex (som gifter sig nästa vecka, tjolahejjj!) som fick friskisspuck, tappade ungefär en miljard kilo och blev friskisfröken. Och det var här nånstans som "det här var ju inte jobbigt alls"-perioden började. Skutteliskutt hoppelihopp och jag orkar nog jogga lite i löpspår ibland också. Och sen... sa benhinnorna hejdå. Det tog väl sisådär 15 år för dem att läka helt, eftersom jag ständigt envisades med små återfall av skutteliskutt det här var ju inte alls jobbigt.
Period 3: Step up och gymmaperioden. På Nautilus (numera SATS) av alla flashiga ställen! Värsta flåset, värsta duktiga, massa pass i veckan! Och sen gick knäna av.
Period 4: Friskisåterfallet majeur. Resulterade i två helpajjade höfter varav den ena fortfarande jävlas med mig.
Period 5: Vi snackar nutid. Men den här gången har jag smyyyygit igång mig tycker jag själv, gjort allt rätt. Började med att dansa ca 2 ggr/vecka i två år, la in lite spinning över sommaren... dansade ett år till, lite oftare, lite mera, lite längre... I höstas slängde jag in ett boxpass lite här och var som sedan blev 2/vecka som sedan blev 2/vecka + kanske ett spinningpass som nu är... ööö... overkill?
Såhär ser min senaste vecka ut om jag minns rätt:
Fredag: Dans på kvällen. Inte extremt mycket dock, men kanske 1-1,5 timme totalt.
Lördag: Framstupa sidoläge hela dagen (förutom sittande tentavakt förmiddag).
Söndag: Knatade runt på megaloppis i 6 timmar. Satt ca 30 min av dessa 6 timmar.
Måndag: Danselidans i 2,5 timme.
Tisdag: Cykelicykel 35 min, springelispring blandat med gåeligå i 50 min.
Onsdag: Cykelicykel 60 min, boxelibox 60 min.
Torsdag: Springeligå på löpband 30 min, 40 min cykling.
Och det är här jag börjar bli orolig. Helvitta vad jag tränat denna veckan då. Måste jag dra i handbromsen nu? Eller är det så att jag faktiskt börjar bli stark och vältränad och faktiskt inte kommer att gå sönder? Jag är ovan!
(Tilläggas bör kanske att jag inte haft någon nämnvärd träningsvärk på hela veckan. Kommer lite boxeliboxträningsvärk nu dock i armar och axlar.)
Pussåkram // The hurtbullsmaddafacka
onsdag, juni 02, 2010
Jag vänder blad
Nu är det gjort.
Jag är död.
Mitt gamla, hemska nät-nick har fått fara åt Häcklefjäll och givit plats för mitt nya jag, KuriÅsa! Efter att ha helrenoverat mitt liv och slutat med en massa saker (plugga, festa, skådespela...) kändes det asknas att blogga som Ozzy. Det är ingen. Ingen. Som kallar mig det längre. Möjligen Jakob, Rim och några gamla ströiga klasskamrater. Men själv... är jag inte Ozzy.
Ozzy levde ett dekadent liv. KuriÅsa vet precis vad livet handlar om.
Och nu riktar jag ansiktet mot det. Tar mitt stora livkliv och säger hejsan hoppsan välkommen och FY FAN VAD SKÖNT! Har gjort mig av med all gammal livsbråte, städat klart mig själv och mitt liv och bara... är.
Seriöst.
Varför tittar du på tv när du äter?
Varför messar du när du åker spårvagn?
Varför pratar du i mobil när du åker spårvagn?
Varför läser du tidningen när du äter?
Varför messar du när du fikar med en vän?
Och framförallt.
Varför facebookar du när du är ute i naturen?
Been there done that. Alltihopa. Värdelöst. Flykt.
Varför tittar du inte på tv när du tittar på tv?
Varför äter du inte när du äter?
Varför tar du inte tillfället i akt och filosoferar och tittar på den vackra staden utanför fönstret när du åker spårvagn?
Och måste alla veta att du är i skogen? Vad skulle hända om... ingen visste det? Ångest eller skönt?
Skönt! Då är du ju fri att bara känna, tänka och vara!
Nu. Är det lugn, ro och harmoni som gäller. Och jag är så jävla harmonisk. Fy fan va gött. Jag har älskat mitt liv i en massa år, men nu är det fan fuckin' tastic.
Jag är död.
Mitt gamla, hemska nät-nick har fått fara åt Häcklefjäll och givit plats för mitt nya jag, KuriÅsa! Efter att ha helrenoverat mitt liv och slutat med en massa saker (plugga, festa, skådespela...) kändes det asknas att blogga som Ozzy. Det är ingen. Ingen. Som kallar mig det längre. Möjligen Jakob, Rim och några gamla ströiga klasskamrater. Men själv... är jag inte Ozzy.
Ozzy levde ett dekadent liv. KuriÅsa vet precis vad livet handlar om.
Och nu riktar jag ansiktet mot det. Tar mitt stora livkliv och säger hejsan hoppsan välkommen och FY FAN VAD SKÖNT! Har gjort mig av med all gammal livsbråte, städat klart mig själv och mitt liv och bara... är.
Seriöst.
Varför tittar du på tv när du äter?
Varför messar du när du åker spårvagn?
Varför pratar du i mobil när du åker spårvagn?
Varför läser du tidningen när du äter?
Varför messar du när du fikar med en vän?
Och framförallt.
Varför facebookar du när du är ute i naturen?
Been there done that. Alltihopa. Värdelöst. Flykt.
Varför tittar du inte på tv när du tittar på tv?
Varför äter du inte när du äter?
Varför tar du inte tillfället i akt och filosoferar och tittar på den vackra staden utanför fönstret när du åker spårvagn?
Och måste alla veta att du är i skogen? Vad skulle hända om... ingen visste det? Ångest eller skönt?
Skönt! Då är du ju fri att bara känna, tänka och vara!
Nu. Är det lugn, ro och harmoni som gäller. Och jag är så jävla harmonisk. Fy fan va gött. Jag har älskat mitt liv i en massa år, men nu är det fan fuckin' tastic.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
