Söndagsångest

Jag vet inte

Ibland känns det helt oviktigt att skriva saker

Jag vill känna saker

Så jag får väl åka till dansen imorrn och köra lite självplågeri

Det känns i alla fall

Även om det inte känns fantastiskt

Alltså... jag vet inte hur många timmar jag tillbringat framför datorn den här veckan

oskrivandes

lutande huvudet i handen

ögonen in i handflatan

suckandes

för att försöka sucka ut lite ångest

jag gjorde det nu igen

när jag inte har huvudet i handen sitter jag med händerna i knät

stirrar rakt fram

eller snett nedåt

bara helt tom

letar efter meningen

---

Hämtänta ällär skriva skit?

Det finns ändå några fördelar med att få så många käftsmällar i livet som jag stundtals får.

1. Man får bra läkkött
2. Man får bra skrivflow

Det där med läkköttet har inte inträtt ännu. Men det kommer kanske. Men jag skriver som fasen. Eller ja... skriver allt som inte har med hemtenta att göra. Har minst femtusen tecken kvar att skriva på den. Och den ska vara inne imorrn senast 24.00. Hipp hurra.

Fan, kan inte låta bli att undra ändå om jag inte är en wining little bitch. Jag menar, hur hemskt har jag det egentligen? Man kan ju jämföra liksom... Här sitter jag ändå, i en lägenhet. Har mat. Har pengar så jag klarar mig. Har vänner. Har mamma och bror med familj. Inte krig. Inte svält. Inte naturkatastrof. Hur kan man då sitta och gnälla över att man blir trackad och dissad av snubbar? Är livet taskigt mot mig? Har jag rätt att gnälla?

Eller så kan man se det som att självplågeriet gått riktigt långt när man inte ens tillåter sig själv att deppa. Hej och hå, var det höga krav på mig själv jag hade, eller hur var det? Skulle vara perfekt på alla sätt? Till och med politiskt korrekt.

Blä. Ska gå och köpa mig en pojkhora nu och svina loss lite. Eller nåt annat icke pk.

Eller så skriver jag femtusen tecken om vetenskapligt förhållningssätt.

---

Mera gröt

Svårt att somna på natten.

Svårt att vakna på morgonen.

Blev väckt kvart över elva av teatertelefonen.

Är som en jävla zombie. Kan inte bestämma mig för om jag vill ha tillbaka mitt glada, vanliga jag, eller om jag vill fortsätta som en zombie. Zombielivet gör inte så ont. Går omkring som i en gegga, känner ingenting. Varken uppåt eller neråt. Likgiltig för allt.

Jag vill känna mig vacker.

Fy fan, jag kommer tappa hela min läsekrets på den här jädra geggan. Jag som approachat(?) min blogg som skojig och lättsam.

---

En tillnyktrande hetero säger what the motherfukin' deal?!

Efter en lång dag och kväll stirrandes på ett tomt dokument (lyckades till slut fylla en sida med dålig skit) gav jag upp och åkte på quiznight för att få lite heteronormativ bekräftelse (och för att få tänka på nåt annat än plikter och idioter). Fick ingen. Fick vin. Jag är full nu. (Fast snart nykter känner jag.) Och helt... bedövad. Det känns som om hela ansiktet blivit förlamat.

Blev ni oroliga för att jag är full på en tisdag kväll? Då kan jag berätta att jag inte varit full sen nyår. (Mycket ovanligt för att vara en Ozzy.) Jo, en gång blev jag lite full en torsdag efter att förra aset varit elakt mot mig. Ozzy + alkohol + depression = mycket dålig kombo. Jag har verkligen svårt att förstå att folk tar till sprit när de är deppade. Man mår ju bara ännu sämre. Jag får megaångest. Alkohol förstärker grundkänslan. Mår jag bra så mår jag jättebra och älskar allt och alla när jag blir full. Är jag låg blir jag lägre än Marianergraven.

Jag kör med socker och fett kombinerat med svält när jag är låg. Tänk om man kunde få grönsakscraving istället.

Jag skulle vilja ha ljudeffekter i bloggen. Jag skriver som jag pratar. Och tack vare min clownskada pratar jag mycket med ljudeffekter. Och det ljudet jag skulle vilja skriva nu går inte att skriva med bokstäver.

Men ljudet beskriver att min hjärna håller på att koka över. För jag förstår inte livet. Förstår inte mig själv. Förstår ingen annan. Förstår ingenting. *ljud igen* Jag skulle vilja skriva det med stora bokstäver. Att jag förstår inte. Vad är grejen med liv. Varför har vi det? Eller varför har jag det?

---