Vinterhopp 2011

Vi åker till Oslo. Fyller två bilar med människor, musik, luftmadrasser, svenskt lösgodis och alldeles för många bibar rödtjut. Sex av oss dräller in i en trea på Akersbakken. Fyra i vardagsrummet och en extra i varje säng.

Det är folk precis överallt. Hela tiden. Vi duschar och toalettar i skift. Vi sover inte så mycket, för det ska efterfestas och pratas till kl sex på morgonen och vips sover två andra tjejer över och knör in sig så vi blir ännu fler i lägenheten. Trångt.

And I like it.

Man vrider huvudet lite åt höger och ser någon ge någon en axelmassage. Man går ut i köket och vips har någon fixat frukost. Själv fixar man kaffe som vips finns för någon annan.

Vi åker till Oslo. Staden jag inte varit i på 26 år, trots att den bara är några timmars bilfärd bort. Jag borde passa på att kolla så att den ser ut som den ska. Eller rättare sagt kolla hur den ser ut, för jag minns i princip ingenting från förra gången. Japp. Vi ska ut och titta på stan på lördag, nån gång efter lunch. Men vi skyndar långsamt. Vi pratar skit och kollar på youtubeklipp och spelar gittarr och pratar dans och bara lever tills vi inser att klockan är dags att handla mat och laga middag. Hela dagen passerar i ett trevligt halvsömnigt flumdum, och jag erbjuder mig att handla. Jag behöver luft och vill ju se hur stan ser ut. Dvs det närmsta kvarteret. Rema 1000 ligger runt hörnet. Så jag och Mia vankar i norsk kramsnö och handlar för jättemånga norska kronor.

Vankar hem, lämpar av påsar som vips finns där för någon annan, som vips svänger ihop en tortillabuffé. Och vips har någon vem som helst vänt på Mariannes quornfilé som annars bränts vid. Marianne är annorstädes. Någonstans i de trånga kvadratmetrarna.

Vi sätter på soft musik, och fortsätter vara.

Ja. Människan är ett flockdjur. Eller som Mia så träffande uttryckte det. "Det är ju helt jättehärligt att vara i Oslo och hänga. För hade man hängt ensam hemma idag hade det ju inte alls varit lika härligt."

Nä. Det är underbart att hänga med så enkla, trevliga, gästvänliga norrmän. Länge leve dem. Och länge leve vårt underbara weekendkollektiv. Varför tvinga sig ner på stan när det är här det verkliga livet händer?

---

nu e ja gladare ijen

Det här med gråt. Det är ju tabu. "Jag gråter inte offentligt." Kommer ni ihåg den japanska affärsmannen, som grät offentligt och bad om ursäkt för vad det nu var? Japansk fulgråt. Underbart.

Själv gråter jag inte offentligt. Om det inte är begravning. Då tar jag tillfället i akt och bölar loss för kung och fosterland. Varför vet jag inte, men jag gör det.

I många och långa tider grät jag inte över huvud taget. Gråt, det är för veklingar. Jag är stark. Jag är cool. Jag kan, jag vill, jag kom jag såg jag segrade. Men jag grät fan inte.

Och sen. Lärde jag mig hur jävla enkelt gråt är. Gråt en skvätt, över vad fan som helst, och sen... är det ur världen! Jag fick inte drömjobbet... ångest ångest ångest. Och så... gråtgråt, nähä jag fick inte jobbet, FUCK DET! Då var det väl nåt annat jag skulle göra eller? Och det visar sig ju såklart alltid att ja såklart det var nåt annat, mycket bättre.

Bunkra upp saker inom sig, inte känna efter, undertrycka känslor? Det är bajs. BAJS, I tell ya.

Ut me't. Om du inte kan med att gråta offentligt så lås in dig då för helvete. Men känn känslorna som kommer. Vare sig det är glädjetårar eller sorgetårar. Men gråt dem. För när du väl gjort det, så är det klart och betart.

Det är som med träning. Det är ju så jävla gött efteråt.

---

Sisyfosarbete, på min ära.

Jag lämnar filosoferandet och djupgrävandet för en rapport från verkligheten.

Sportlov. Jag har mitt första sportlov i rollen som lärare. Så vad gör jag? Absolut ingenting. Och allting. Sover tills jag vaknar av mig själv. Slöglor på tramsiga tv-serier, skriver brev, slösurfar, tränar, dansar, njuter. Och... jobbar. Såklart.

Och slits mellan det roliga jobbet och det... mindre roliga jobbet. Roliga jobbet: planera kommande dramalektioner och arbetsordning i uppförandet av pjäsen vi äntligen beslutat oss för. Kliar i fingrarna! Tråkiga jobbet... suck. Tungt. Övermäktigt.

Extraknäcker på särgymnasiet, där jag undevisar i boende & fritid, kommunikation och svenska. Kommunikation och svenska går lätt som en plätt. Eller i alla fall relativt lätt. Var och en kan jobba för sig själv och det är korta pass. Men måndagarna... Måndagarna, I tell ya. 2,5 timme boende och fritid. Tanken är att eleverna skall övas i eget boende. I en lektionssal där det inte finns tvättmaskin, kök, städgrejor... Ähum... De ska även få smakprov på vad man kan hitta på på fritiden i regionen. Fast... de har redan testat på det som finns i närheten. Och fritidsaktiviteter är ju inte igång på dagtid. Och för att ta sig till olika ställen måste man ha bil. Jag har inte bil.

Sär-elever orkar inte lika mycket lika länge. Och 2,5 timma är otroligt långt även för en genomsnittlig gymnasieelev.

Så jag sliter mitt hår.

Detta äro mig övermäktigt.

Kan man medge sig besegrad och ge upp?

---

I genusdansens virvlar...

Med värkande fötter efter helgens neverending dance event släpar jag mig till affären och hem igen. Men jag ler åt de värkande fötterna, för de är ett (mycket påtagligt) fysiskt minne av galet roliga timmar. I höga klackar på välbonade trägolv, i tjusiga klänningar, nyputsade skor med uppklädda danspartners.

Och, som vanligt när jag tänker på absolut ingenting, så tänker jag på dans. Jag tänker på tyskan jag dansade med igår, hur olika vi var i vår frame, och jag tror att hon var skitduktig, men vår dans blev... skum. Och hon upprepade om och om igen "sorry, I'm so tense!". Det där med tension, det eviga åbäket.

Så det grubblar jag på en stund. Och sen slår det mig att det inte ens slagit mig att det var en tjej jag dansade med. För i swingdansvärlden är det liksom helt självklart. Alla dansar med alla.

Nej, inte alla. En del människor har fortfarande ett uns homofobi kvar i sig och vill bara dansa genusstereotypt. Några kan sträcka sig till att dansa med polare av samma kön. Men väldigt väldigt många ger blanka fan i vilket kön den man dansar med har. Och att byta roll och lära sig dansa both ways är en riktig kick - och utmaning.

Om man blickar ut över ett swingdansgolv ser man kvinnor som för män, män som för kvinnor, kvinnor som för kvinnor, män som för män. Huller om buller. Ibland genusbråkar vi till det riktigt ordentligt och låter följaren föra fast hon/han dansar följarroll just då. Rörigt? Ja, men roligt! Och övar extremt bra upp lyhördheten hos båda dansarna i paret.

Och visst blir det mycket roligare när alla får vara med och bestämma?

---

Och människan bestämde, att dag skulle heta dag och natt skulle heta natt

Jag sitter och tittar på ett program om förändring av mänskliga beteendemönster. Experiment. Elchocker. Radering av mänskliga minnen och artificiellt skapande av nya. Herregud. Människan... kan.

Det här med människans begränsningar.

Den finns inte, ni vet det va?

Det finns inga som helst gränser för vad vi kan skapa. Vi är Gud, kan man säga.

Herregud! Vad säger hon?! Människan är Gud?! Hädare!

Nej. Ickehädare. Sanningssägare.

En gång i tiden skrattade man åt de som försökte skapa luftburna flygmaskiner. Något som idag är en självklarhet. Någon fick en fantasi om att människan skulle kunna flyga. Och så småningom blev det en självklarhet.

När vi skapar, börjar det enligt mig alltid med en fantasi. En önskan, eller ett behov vi har. "Herregud, OM jag bara hade haft en telefon just nu och kunde ringa någon när jag sitter i bilen!" Och Gud (?) skapade mobiltelefonen, och han såg, att det var gott. Tror ni att Alexander Graham Bell trodde att det skulle gå att ringa utan telefonlinjen? Hur i hela h-vete går det till, att min röst transporteras genom luften till en annans mackapär??!! Spelar ingen roll. Jag behöver inte veta eller förstå. Jag behöver bara veta att det går.

Och tänk. Vilka önskemål och behov människan har haft, som vi tillgodosett. Vi kan återuppväcka döda, ibland efter att de varit döda i 20 minuter. Tror vi att låt oss säga Karl XII hade kunnat föreställa sig det ens?

Vi kan sätta oss i en mackapär, åka till månen och GÅ PÅ DEN! Tror vi att låt oss säga Aristoteles hade kunnat föreställa sig det ens?

Vi önskar, vi har behov, således skapar vi. Vi skapar det som är totalt omöjligt. Vi klonar får. Vi odlar öron på möss. Vi skapar bäbisar i provrör. Vi är Gud. (Och han skapade människan till sin avbild?)

Och tanken svindlar när man föreställer sig vilka saker vi idag inte tror är möjliga. We call it science fiction.

Beem me up, Scotty.

Yeah right...

Ja. Right. För ni vet väl att man lyckats beema växter nu?

Fan vad jag vill leva när beemingmaskinen är klar.

Ack, du coola, coola människovarelse.

---

Ge mig en varm kopp istället för den här dagen

Idag vill jag bara stänga in min åldrade kropp. I sängen, under täcket, med papper och penna. Skriva långa brevet, dricka koppen kaffe, vara ynklig. Det är vad jag vill.

Istället ska jag vara på ett ställe klockan tio, köpa några grejor på vägen hem innan jag tvättar mellan 13-16 för att sedan göra mig i ordning, åka till dansen och ta emot dansare från hela europa som ska komma hit och dansa med oss och varandra. Med mig. Bland annat.

Jag har ont.
Jag har tappat lusten.
Gråhet.

Fast när klockan väl är åtta kommer jag förhoppningsvis/förmodligen vara lyrisk, sprallig, taggad och pepp. The art of being Åsa.

---