Idag skriver min kära Tokyoboende vän Rim om en kille som säger upp sig för att försöka leva på sin musik i ett halvår. Rim tycker att detta är modigt.
Ozzy tycker att detta är klokt. Att säga upp sig alltså. För, visst ordnar det sig? Alltid? Vet ni någon gång det inte ordnat sig? Ibland har det kanske tagit jävligt lång tid innan det ordnar sig, och varit otroligt plågsamt under tiden man väntat på att det ska ordna sig, men visst ordnar det sig!
Fakta:
Man dör inte av att hamna hos Kronofogden.
Man dör inte av att bli vräkt.
Man dör inte av att flickvännen/pojkvännen gör slut.
Man dör inte av att någon annan dör. Det gör förbannat ont, ofta hela livet, men man lär sig leva med det.
Man dör kanske av någon riktigt elak sjukdom i och för sig. Men om man som Ozzy tror att döden egentligen är vårt naturliga tillstånd, och att vi bara är på jorden för att testa och leka lite, så är döden inte the end heller. Dör man, så ordnar det sig. Också. Och har man väl tagit sig igenom själva dödsögonblicket så är det nog sjukt roligt efteråt.
Så, att säga upp sig från sitt bajsjobb som säljare, som Rims polare skulle göra, är inte the end. Det är bara ett nytt steg. Man dör inte, jorden går inte under, det ordnar sig. Någon gång.
... vilket är jäkligt lätt att säga när man sitter här i min förstahandskontraktslägenhet, mätt och go, glad efter en hel dags dansande med härliga människor, i en bekväm säng med en fungerande laptop i knät, lyssnar på skitbra musik och avnjuter EN KOPP KAFFE (jo jag får dricka kaffe, fuck detox). Men jag hävdar det ändå bestämt. Det ordnar sig. Man dör inte och jorden går inte under, i alla fall inte för oss här i västvärlden. Vi har det sjukt bra. Jag har det sjukt bra. Jag är sjukt lycklig. Typ nästan jämt. Vilket är väldigt förvånande ibland med tanke på att jag mellan 15-30 var olycklig åtminstone 50% av min vakna tid. Men, ser man på, nu är jag nog 99% lycklig min vakna tid. Det ordnade sig!
Det finns alltså ingenting i hela världen att vara rädd för.
.............
Så varför vågar jag inte? Det är märkligt.
............
Fotnot: Finns det inget som är bajs i mitt liv? Jo. En massa saker. Jag har kroniskt diskbråck, blir arbetslös om en månad och vet inte hur jag ska försörja mig, är beroende av kaffe och socker, är trasig lite överallt i kroppen... Men jag kan väl inte hålla på och ödsla energi på att ojja mig över dem? Det löser sig! Dessutom vinner det bra-iga i mitt liv. För det har jag så sjukt mycket av. Puss och kram, I love you all!
Inlägg
