digga eller hångla?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Man blir kär av musik! Och deprimerad kom jag på nu, till exempel av Anthony and the Johnsons som jag har nämnt förut och här tänkte jag länka till alla tusen gånger jag har skrivit om att jag inte kunde låta bli att sätta på den fantastiska skivan I am a bird now trots att den framkallar gråt av outgrundliga anledningar men jag orkar inte leta upp dem.

Hade så jädra tråkigt idag på jobbet (i sängen, det är så jävla konstigt att jobba i sängen. Nu går jag hem från jobbet = nu flyttar jag hjärnverksamheten från improtelefonen och impromailen till privatmailen och privattelefonen) så jag bad om Spotifyräddning. Och fick massa roliga playlists, hurra hurra!

Så nu sitter jag här och blir ömsom kär och ömsom kär igen. Folk har ju så jävla bra musiksmak.

... och när jag skulle hitta Anthony and the Johnsonsinläggen insåg jag att jag bloggat i fem år. Hepp hey vad länge. Det är ju ett helt liv sedan jag började blogga. Före dansen. I det andra livet. Kroglivet. Skumt. Och coolt. Hejja mig. Och undrar hur länge de inläggen får ligga kvar egentligen? Och kan man spara dem på nåt sätt? Värsta dagboken ju.

---

Stackers mej hoppfallerej

Nämen fy faaeeen! Nu har jag halvlegat i sängen i tre dagar going fyra! Den fantastiska frälsarresan till Uppsala gav mig inte bara danskunskaper, den gav mig även vinterkräksjukan. Eller något liknande. Min vinterkräk liknar inte andras. Jag kaskadkräktes inte över julbordet. Och jag har fortfarande. Jätte. Ont. I. Magen. Däremot så pratade jag med Ulrik så till den grad att jag nästan blev medvetslös av utmattning, vilket jag läst på mycket tillförlitliga internetsidor att man kan. Kändes ungefär som att stoppa huvudet i kokande vatten. Spännande.

Ihärdig som jag är tänker jag ändå jobba, eftersom mitt jobb nuförtiden består av att halvligga i sängen med datorn i knät och telefonen i örat. (Ok, lätt överdrift. Jag har inte hela telefonen i örat.) Måndag var detta dock en fysisk omöjlighet. Måndagen svävade Ozzy mellan liv och död (ok, även detta lätt överdrift) eller snarare mellan sömn och dvala. Tisdag måddes det dock inte illa längre, då kan man jobba! Lite... halvtaffligt sådär. Inget vettigt gjort. Onsdag: massa vettigt gjort! Med resultatet att kvällningen kantades av extreme magpain och illamående och skräck för Ulriksnack igen. Det slapp jag dock. Ulrik och jag verkar vara klara med varandra.

Men satan vad ont i magen jag har. Jag kan inte ligga raklång. Kan inte sträcka mig. Ultimate pain är att hänga tvätt. Ska det vara såhär?

---