Det var så länge sen jag bloggade att jag inte känner igen mig när jag bloggar in. Ett inlägg i januari. Före det i september. Jag bloggar tydligen regelbundet. Titt som tätt, en gång i halvåret.

Jag är just nu till arbetsmarknadens förfogande. Även om jag gömmer mig lite lätt. Sommarlov tar tid.

Men nu, snart, börjar det klia i jobbfingret igen. Så jag spankulerade ut på stan och köpte mig en kalender. För att kunna hålla koll på allt som händer, alla resor jag ska på och alla kurser jag ska hålla och alla möten som inte får missas. Jag ville ha en stor. Men plats för mycket viktigt. Och köpte... en lärarkalender. En sån som riktiga lärare har. Där man kan skriva in sitt schema, provresultat, betyg, klasslistor och annat.

Men... jag är ju inte lärare ju. Inte ens på pappret. För inte har jag fått nån legitimation inte. När jag ringer och vill få mina intyg är hon som har hand om det inte på plats. Hon är aldrig på plats. Oavsett om man ringer i mars, maj eller augusti.

Fast å andra sidan så kanske det inte spelar nån roll. Min fd handledare Eva skickade in sin ansökan om lärarlegitimation för ett år sen och har fortfarande inte fått den. Hon har väl jobbat som lärare i sisådär tio år eller nåt. Så varför bry sig. Än. Vänta tills det har lugnat sig. Och jag är ju lärare, rent hypotetiskt. Jag har mina fem år på högskolan, ämnesbehörighet och pedagogisk behörighet. Och har till och med jobbat som lärare i några år.

Men just nu... är jag ju inte lärare. För jag jobbar ju inte. Jag är livsfixare. Tar den här pausen i mitt liv och försöker använda den till att fixa saker. Gå ner de där uppgådda kilona. Förbereda sånt som ska läras ut i höst. Utveckla min dans. Vila. Tänka.

Jag har hela dagarna till förfogande. Ändå hinner jag ingenting. Så, nu måste jag stressa ut i bamba och försöka laga den gamla trasiga vintagetrasan som legat sen jag dansade sönder den i våras. Ett projekt jag har försökt få till stånd i en vecka nu. Det är svårt att strukturera sig när man har för mycket tid.

---