Logga ut

Jag åker tåg, och får äntligen tid att tänka. Så länge jag låter bli min iPhone. För på den finns ju en massa rolig distraktion. Spel, Facebook, diverse playkanaler...

Spelar. Chattar. Tills jag blir åksjuk och lägger ner telefonen. Tänker på alla dessa människor i min omgivning, jag själv inkluderad, som tar fram telefonen vid minsta paus eller väntan.

Bra tidsfördriv. Men NÄR ska vi hinna tänka egentligen?

Mina bästa livsinsikter kommer när jag reser. Då sitter jag ofta och stirrar rakt ut på landskapet som susar förbi, och tankeverksamheten sätter igång. Underbart, skönt och utvecklande.

Så snälla du. Sluta läsa nu. Lägg ifrån dig paddan, mobilen eller laptopen och titta ut på landskapet istället. Du blir både klokare och lyckligare av det, jag lovar.

Skrev hon, och loggade ut.

Upptagen. Död.

Jag sa "nä, nu vill jag nog börja jobba igen" sådär rakt ut i luften, till ingen speciell. Det tog en dag eller tre innan jag blev erbjuden heltid fram till jul. På ett jobb som är tyngre än svart materia stundtals. Andra stunder är det riktigt kul och lätt. Men mest svart materia. Så dagens bild nonchaleras, men de senaste dagarna har varit hej cementkeps och tankar som springer hit och dit. Så jag mår såhär.

Kamouflagedojjor

Jag är på väg hem från en geggig bakluckeloppis och konstaterar att mina skor ser ut som blöt asfalt. Dessutom jublar jag lite eftersom jag nyss köpt en fantastisk 40-talsklänning för 25 spänn. Och gråter lite över de andra två ännu mer fantastiska men totalt rostfärgade och förstörda klänningar som samma kvinna sålde.

Hejdå

Jag åker bil igen. Denna gång hem från världens bästa ö där den ömma modern försöker klara sig själv efter operationen.

Hämta

Jag är på väg till Spenshult för att hämta mamman som fått ett nytt knä och längtar hem. Det vräker ner mer än vad som syns på bilden. Orättvist. Och tråk-kört.

Kära vänner, jag har blivit med ajfån. Och därmed även tillgång till appar. Och därmed även snabb tillgång till blogspot.

Hurra!

Jag kan numera blogga kort och koncist! Och eftersom min käre vän Jakob inte längre fotar dagens bild (en hemsida jag gruvligen saknar), så snor jag härmed hans koncept rakt av. Fast jag hyllar honom och tackar för iden.(och undrar hur man får fram en accent på ajfån).

Dagens bild!

"Jag bajsar och bloggar samtidigt."

Det var så länge sen jag bloggade att jag inte känner igen mig när jag bloggar in. Ett inlägg i januari. Före det i september. Jag bloggar tydligen regelbundet. Titt som tätt, en gång i halvåret.

Jag är just nu till arbetsmarknadens förfogande. Även om jag gömmer mig lite lätt. Sommarlov tar tid.

Men nu, snart, börjar det klia i jobbfingret igen. Så jag spankulerade ut på stan och köpte mig en kalender. För att kunna hålla koll på allt som händer, alla resor jag ska på och alla kurser jag ska hålla och alla möten som inte får missas. Jag ville ha en stor. Men plats för mycket viktigt. Och köpte... en lärarkalender. En sån som riktiga lärare har. Där man kan skriva in sitt schema, provresultat, betyg, klasslistor och annat.

Men... jag är ju inte lärare ju. Inte ens på pappret. För inte har jag fått nån legitimation inte. När jag ringer och vill få mina intyg är hon som har hand om det inte på plats. Hon är aldrig på plats. Oavsett om man ringer i mars, maj eller augusti.

Fast å andra sidan så kanske det inte spelar nån roll. Min fd handledare Eva skickade in sin ansökan om lärarlegitimation för ett år sen och har fortfarande inte fått den. Hon har väl jobbat som lärare i sisådär tio år eller nåt. Så varför bry sig. Än. Vänta tills det har lugnat sig. Och jag är ju lärare, rent hypotetiskt. Jag har mina fem år på högskolan, ämnesbehörighet och pedagogisk behörighet. Och har till och med jobbat som lärare i några år.

Men just nu... är jag ju inte lärare. För jag jobbar ju inte. Jag är livsfixare. Tar den här pausen i mitt liv och försöker använda den till att fixa saker. Gå ner de där uppgådda kilona. Förbereda sånt som ska läras ut i höst. Utveckla min dans. Vila. Tänka.

Jag har hela dagarna till förfogande. Ändå hinner jag ingenting. Så, nu måste jag stressa ut i bamba och försöka laga den gamla trasiga vintagetrasan som legat sen jag dansade sönder den i våras. Ett projekt jag har försökt få till stånd i en vecka nu. Det är svårt att strukturera sig när man har för mycket tid.

---

Hej på mig

Här sitter jag. På ett pendeltåg lite snett norrut.

Fan va gött det är. När klockan ringde halv sex i morse ville jag dö. Men en vakningsprocedur, dusch, packning, färd till centralen, en latte och en äggmacka senare är det fan va gött det är. Såg fram emot att sova på tåget. Nu ser jag istället fram emot några timmars kontemplation och soft tågåkande, tittandes ut på det dimmiga Sverige som såsar förbi. (Ja, det såsar. Inget susande snabbtåg här inte. Dit jag ska hastar man inte.)

Jag känner i hela kroppen hur jag är på g igen. Förra veckan vaknade jag till liv. Höll improkurs för en drös otroligt intresserade, kreativa och drivna individer. I en by av falu rödhus, café från sekelskiftet, antikaffärer, alla känner alla... allt och inget finns där.

Och på vägen hem kom ångest och hälsade på. Fick veta mitt nya schema för våren, och att jag plötsligt ska undervisa i historia. Jag har aldrig undervisat i historia. Med undantag för några få vikarielektioner. Och jag har inte läst historia på sisådär fyra-fem år. Och sen kom magkatarren.

Det är egentligen ett guldläge. En liten 50-poängskurs. En klass. En termin. Perfekt för att prova mina första små stapplande historiesteg. Perfekt. Precis som hela min lärarkarriär hittills varit. Allt som kommit till mig har varit precis det jag behövt och velat ha.

Men samtidigt... så olägligt. Jag är bortrest. Jag hinner inte ens ordna läroböcker åt eleverna innan kursen börjar.

Å andra sidan.

Fuck böcker.

På min första praktiskola fanns det i princip inte böcker över huvud taget. Vad ska man med böcker till när man har en fantastisk berättare tillgänglig?

Men det var inte det som var poängen. Poängen var att det just nu är så jävla bra. Såhär ska det vara. Livet. Man glömmer gärna det när man har fullt upp med pengar och pojkvän.

Jag ser med glädje fram emot de drivor av liknande uppdrag som kommer till mig, och inväntar med glädje min nästa tjänst, den som är helt perfekt för mig. Tjänsten som ger mig kraft, ork, välmående och glädje. Och jag tackar för den otroligt lärorika och utvecklande tid jag har just nu.

---