Jag har hört att det bästa man kan göra när man har asmycket att göra är att göra något viktigt. Typ blogga. Så, att döma av inläggstätheten den här våren så har jag typ inte haft något att göra alls.
Felfelfelfelfel!
Men skit i det. Hej blogg. Jag ska åka åt Häcklefjäll (aka Herräng dance camp) i 7 veckor.
Att fixa:
Ny internetbanksdigipass, den dör snart.
Packa kappsäckar.
Laga x antal klänningar som ska kappsäckas.
Sätta pris på ett hundratal vintageplagg.
Skicka viktiga papper.
Färga håret.
Städa hela hemmet uppifrån och ner eftersom annan människa ska bo här i x antal veckor. (Tjuvar göre sig således icke besvär, annan människa har huggtänder och stora muskler.)
Handla mat och dryck till midsommarfest.
Umgås med kärleken som nu blir gräsänkling i x veckor framåt.
Jag åker på fredag morgon.
Stress. Just nu har jag lov att vila, skrubbat köket uppifrån och ner och väntar på att det ska torka. Fast hej och hå. Dags att fortsätta. Ghah.
onsdag, juni 22, 2011
tisdag, juni 14, 2011
Idag...
... åkte jag till jobbet. Och jobbade. På ett konstigt sätt.
Jag gjorde klart. Allt. I princip.
Jag skrev ner allt som nästa lärare måste veta.
Jag lämnade Viktiga Dokument på olika människors skrivbord.
Jag låste in Viktiga Dokument i Det Stora Arkivet Med Betongport.
Jag slängde Oviktiga Dokument.
Jag slängde Viktiga Dokument.
Får man verkligen slänga uppgifter, prov och annat som elever suttit och slitit blod svett och tårar med? Tänk om... de vill ha dem? Eller tänk om... de om några år vill överklaga sitt betyg?
När jag tagit beslutet att de Viktiga Dokumenten förmodligen i resten av världen utom min egen räknas som Oviktiga Dokument, gick jag upp till dramasalen, mitt andra hem, mitt fågelbo, mitt rede. Packade ner snickarbyxorna, arbetskläderna som jag riktat ljus, målat och snickrat i det senaste året. Diskade muggen jag dagligen kaffat i sen i julas då brollfamiljen förärade mig den i julklapp. (Tack så mycket, den är awesome.) Plockade ihop den sista tvätten. (Ja, det finns tvättmaskin. Dramasalen är i sanning mitt rede, mitt bo.) Släcker och låser. Hejdå macken, vi ses inte imorrn...
Skrivbordet är helt soprent. En låda med överblivet materiel - post its, gem, pennor, pärmar... Det är ditt om du vill ha det. Datorn som jag måste slita mig från imorgon. En religionsbok som jag inte vet var jag ska göra av. Och Ovikta Dokument jag bara inte kan drista mig till att slänga. Lämnar till nästa som får slänga det om det ska slängas.
Baxar mig ut ur kontoret med väskan knökfull. Möter elev som hänger läpp över att vi bara ses imorrn och kanske aldrig mer. "Men då vill jag gärna ge dig en kram om jag får." Klart du får. Fan vad jag kommer sakna dig och de andra 27 i din klass. Min Första. Och jag kan inte låta bli att undra hur det kommer gå för er, och de andra sisådär 60 elever som jag engagerat mig.
Jag var så tveklöst säker på att jag skulle bli kvar. Men så verkar det inte bli.
Skum känsla.
Tur att jag vet att världen bara ger mig det som är bäst för mig just nu. Den blomstertid nu kommer.
Jag gjorde klart. Allt. I princip.
Jag skrev ner allt som nästa lärare måste veta.
Jag lämnade Viktiga Dokument på olika människors skrivbord.
Jag låste in Viktiga Dokument i Det Stora Arkivet Med Betongport.
Jag slängde Oviktiga Dokument.
Jag slängde Viktiga Dokument.
Får man verkligen slänga uppgifter, prov och annat som elever suttit och slitit blod svett och tårar med? Tänk om... de vill ha dem? Eller tänk om... de om några år vill överklaga sitt betyg?
När jag tagit beslutet att de Viktiga Dokumenten förmodligen i resten av världen utom min egen räknas som Oviktiga Dokument, gick jag upp till dramasalen, mitt andra hem, mitt fågelbo, mitt rede. Packade ner snickarbyxorna, arbetskläderna som jag riktat ljus, målat och snickrat i det senaste året. Diskade muggen jag dagligen kaffat i sen i julas då brollfamiljen förärade mig den i julklapp. (Tack så mycket, den är awesome.) Plockade ihop den sista tvätten. (Ja, det finns tvättmaskin. Dramasalen är i sanning mitt rede, mitt bo.) Släcker och låser. Hejdå macken, vi ses inte imorrn...
Skrivbordet är helt soprent. En låda med överblivet materiel - post its, gem, pennor, pärmar... Det är ditt om du vill ha det. Datorn som jag måste slita mig från imorgon. En religionsbok som jag inte vet var jag ska göra av. Och Ovikta Dokument jag bara inte kan drista mig till att slänga. Lämnar till nästa som får slänga det om det ska slängas.
Baxar mig ut ur kontoret med väskan knökfull. Möter elev som hänger läpp över att vi bara ses imorrn och kanske aldrig mer. "Men då vill jag gärna ge dig en kram om jag får." Klart du får. Fan vad jag kommer sakna dig och de andra 27 i din klass. Min Första. Och jag kan inte låta bli att undra hur det kommer gå för er, och de andra sisådär 60 elever som jag engagerat mig.
Jag var så tveklöst säker på att jag skulle bli kvar. Men så verkar det inte bli.
Skum känsla.
Tur att jag vet att världen bara ger mig det som är bäst för mig just nu. Den blomstertid nu kommer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
