onsdag, oktober 10, 2007

Nu minns jag

Jag har varit på bouppteckning ikväll.

Och här mina damer och herrar måste känsliga läsare varnas. Vill ni ha en mer humoristisk och lättsam tolkning av kvällens event får ni gå till min brors reflektion av dito istället. För här blir det lite mer djuplodande. För att inte säga jätte.

......

Det var jätte...konstigt. Och jätte... jag vet inte vad jag ska säga.

Först en walk down memory lane. Här var vi med jämna mellanrum när vi var små. Hälsade på farmor. Hälsade på farbror. Och farbrorn som har dött. Och hans fru som fortfarande lever och som vi snart ska träffa.

Samhället ser inte ut som det gjorde förr. Infarten är flyttad. Fast torget känner vi igen. Litegrann. Och korvmojjen där vi "fick stånna å ha oss e kurv inna vi far hem" som brodern citerar modern så klockrent. Köper halv spec med kuss utan korv i korvmojen. På torget hittar vi en skylt där det står "mat". Bra. Då vet man vad de säljer där. Sen åker vi upp till äldreboendet.

.......

Gammal tant jag inte träffat sen jag var barn. Hon blir alldeles rörd när vi kommer. Känner inte igen oss. Man skäms lite för att man inte varit där på så otroligt länge. Samtidigt som det är så otroligt roligt att se henne igen. Och samtidigt är det helt sjukt, för vips så sitter vi och pratar om pengar vi ska få sen, när hon också har gått bort. Hon har dessutom nyligen förlorat sin man, det är därför vi är där och pratar pengar. Hur känns det för henne? Sorg. Och ekonomi. Och där sitter jag, och ska få en... ganska stor summa pengar inser jag under bouppteckningens gång. Och känner mig helt... ovärdig. Samtidigt som jag blir rörd. Samtidigt som jag inte vill tänka på att jag ska få pengar, för människorna jag ska få dem av är ju borta när jag får dem, och då har jag inte hunnit prata klart med dem, för de är ju de som faktiskt kände min pappa, som jag själv aldrig har känt. Det är som att vi låtsas att vi inte pratar om pengar, fast anledningen till att vi blivit kallade är ju pengar. Men anledningen till att vi kommer är inte pengar. Vi rafsar över formalian snabbt så vi kan dricka kaffe och prata sen.

Och vi sitter i en stor grupp och kallpratar. Om vägbyggen. Om rockmusik. (!) Fast vi pratar om personliga saker också. Om hur det känns att ses. Och att tiden går. Och hon tycker att jag borde gå på museum och titta på konst, det skulle jag nog uppskatta. Och ibland blir det pinsamt tyst. Men ingen vill gå. Vi vill liksom vara med henne. Men vet inte vad vi ska säga. Och jag säger att vi får komma och hälsa på när vi kan sitta och prata själva. Hon har gamla kort jag skulle vilja se.

Jag hoppas verkligen det blir av. Jag hoppas att jag, eller vi, åker dit innan det är försent.

.......

Samtidigt är det så otroligt sorgligt. För väl hemma och landad så släpper allt. För att åka tillbaka är att åka tillbaka till minnena. Av en pappa som man aldrig har träffat. För man kan väl inte säga att man har träffat någon som dog när man var fyra månader?

Det är en livssorg som aldrig släpper. Ett sår som aldrig läker. Det går ett tag, man tänker inte på det nämnvärt. Fast å andra sidan så går det nog egentligen inte en dag utan att jag tänker på min pappa. Eller på hur livet hade varit om han hade levt. Hur jag hade varit som person då. För det har faktiskt satt djupa avtryck och påverkat mig så otroligt mycket. Jag tror att jag kanske fortfarande inte fattat hur otroligt mycket det påverkat mig. Tänk bara vad jag måste ha varit med om innan mina minnen skapades. När jag var fyra månader ammade jag förmodligen fortfarande. En mamma som just förlorat sin livskamrat. Fick sorg med modersmjölken.

Ändå pratar jag nästan aldrig om det. För jag kan ju inte göra något åt det liksom. Och de senaste åren har jag dessutom känt att nu har jag gråtit klart över det där. Man kan inte gå och sörja ett helt liv. Man måste försöka ha kul, må bra och njuta av livet. Och det är kanske därför jag inte åkt tillbaka. För jag vill släppa det. Jag vill att sorgen ska vara färdigbearbetad.

Jävla ryggsäck.



5 kommentarer:

Peter Madison sa...

Hmm...syster. Vi har gjort samma resa verkar det som. Kram påre!

Anonym sa...

Självklart ska vi åka. Jag sa exakt samma sak till IT-mamman igår. Och då sa hon: "Då tycker jag du ska göra det. Så det blir av."

KuriÅsa sa...

Peter - Ja det verkar så. Känner igen mig väldigt mycket i ditt senaste inlägg.

Broll - Frågan är bara hur snart?

Anonym sa...

Oj nu gråter jag lite. Vilket fint inlägg.

KuriÅsa sa...

:O)

Det slår mig nu, fan vad många en-förälder-kompisar jag har. Du med ju, J.