Här sitter jag och funderar på pengar.
Jag har i större delen av mitt liv varit av åsikten att pengar inte är särskilt viktigt i livet. Viktigast är att vara lycklig. Fast nu har jag konstaterat, mot min vilja, att... pengar gör mig lycklig. are.
För häromdagen köpte jag mig en riktigt varm och go och samtidigt tunn kofta, och vips slipper jag sitta och frysa på kontoret. Och på väg till jobbet idag sitter jag och bestämmer att den här vintern (när jag har fast inkomst för första gången på x antal år) så ska jag köpa mig ett par fodrade, skitbra, skitfina, skitbekväma vinterstövlar. För det har jag råd med. Och konstaterar att jag kommer att slippa frysa om fötterna för första vintern på x antal år.
Att mysa omkring i sköna kläder som samtidigt är snygga, gör mig lycklig. are. Så, lite pengar skadar inte. Snarare tvärtom.
Jag hafver alltså blivit kapitalist.
torsdag, september 30, 2010
onsdag, september 29, 2010
Det är de små små detaljerna som gör'et
På ett sätt har livet krympt sen jag började jobba. För jag inser att jag glädjer mig åt andra saker nu än då.
Sittplats på bussen.
Solsken = ljus morgon.
Fina höga vita svampar i en trädgård vi passerar.
Fåren jag åker förbi varje dag, som ligger där som små goa ulltottar i grönt gräs under träd som sprakar i orange, gult och rött.
Och idag... det blanka blanka havet i viken mitt emot skolan. Och en varm, nyköpt kofta.
Guldkant i vardagen. De stora insikterna, de stora aha-upplevelserna får vänta. Just nu, är det det lilla som gäller. Uppenbarligen.
Sittplats på bussen.
Solsken = ljus morgon.
Fina höga vita svampar i en trädgård vi passerar.
Fåren jag åker förbi varje dag, som ligger där som små goa ulltottar i grönt gräs under träd som sprakar i orange, gult och rött.
Och idag... det blanka blanka havet i viken mitt emot skolan. Och en varm, nyköpt kofta.
Guldkant i vardagen. De stora insikterna, de stora aha-upplevelserna får vänta. Just nu, är det det lilla som gäller. Uppenbarligen.
tisdag, september 28, 2010
Det vettifan om jag gillar olika...?
Har pratat en hel del om passion vs äkta kärlek med nära och kära den senaste tiden. Empiriska undersökningar hävda att majoriteten av kvinnor i min ålder väljer en livspartner som är trygg och stabil, medan männen ålder fladdrar runt och letar efter en livskamrat baserad på passion.
Jag funderar. Och konstaterar att om detta är faktum, att männen tänker med dicken och kvinnor med hjärnan, så är det ju inte så konstigt att vi har så många singlar i vårt samhälle.
Jag funderar. Och konstaterar att de tjejpar jag känner är jävligt stabila och har valt varandra för livet. Och att de killpar jag känner är jävligt instabila, och många av dem baseras på "öppet förhållande", dvs vi har valt varandra för livet, men vi får knulla runt bäst vi vill. (Gärna båda två med samma person samtidigt dessutom. The more the merrier?)
Och jag antar att genusintresserade kanske sätter sitt kaffe i den berömda vrånga strupen nu. För jag hävdar, med bestämdhet, att kvinnor och män ÄR olika. Oavsett om de är straight, bi eller gay. Och med det säger jag ABSOLUT INTE att jag tycker att kvinnor och män ska behandlas olika utifrån sitt kön. Varje individ ska behandlas som en individ. Punkt. Men, jag hävdar fortfarande, med bestämdhet, att det är stora skillnader mellan kvinnor och män. Alltså skillnader som går utanför det rent biologiska - tjejer/bröst/mindre musker, killar/dick/testosteron (oh nej, ingen värdering där, har absolut inget med att jag var på ett boxpass igår där männen frustade som tjurar och skrek åt varandra, hetsade och tävlade, vilket fick vissa kvinnor med låg självkänsla att försöka bete sig som männen och tävla på deras villkor). Utan själsliga och ideologiska skillnader.
Och jag skulle kunna mörda för att få veta om dessa skillnader är genetiskt eller socialt betingade.
Jag funderar. Och konstaterar att om detta är faktum, att männen tänker med dicken och kvinnor med hjärnan, så är det ju inte så konstigt att vi har så många singlar i vårt samhälle.
Jag funderar. Och konstaterar att de tjejpar jag känner är jävligt stabila och har valt varandra för livet. Och att de killpar jag känner är jävligt instabila, och många av dem baseras på "öppet förhållande", dvs vi har valt varandra för livet, men vi får knulla runt bäst vi vill. (Gärna båda två med samma person samtidigt dessutom. The more the merrier?)
Och jag antar att genusintresserade kanske sätter sitt kaffe i den berömda vrånga strupen nu. För jag hävdar, med bestämdhet, att kvinnor och män ÄR olika. Oavsett om de är straight, bi eller gay. Och med det säger jag ABSOLUT INTE att jag tycker att kvinnor och män ska behandlas olika utifrån sitt kön. Varje individ ska behandlas som en individ. Punkt. Men, jag hävdar fortfarande, med bestämdhet, att det är stora skillnader mellan kvinnor och män. Alltså skillnader som går utanför det rent biologiska - tjejer/bröst/mindre musker, killar/dick/testosteron (oh nej, ingen värdering där, har absolut inget med att jag var på ett boxpass igår där männen frustade som tjurar och skrek åt varandra, hetsade och tävlade, vilket fick vissa kvinnor med låg självkänsla att försöka bete sig som männen och tävla på deras villkor). Utan själsliga och ideologiska skillnader.
Och jag skulle kunna mörda för att få veta om dessa skillnader är genetiskt eller socialt betingade.
My drug of choice is called laughter
Finns det något mer uppfriskande än människors livsglädje?
Sitter och slöglor på Project runway, favvoprogrammet of all times. Människor som skapar och gör tokiga kläder, underbart! I dagens avsnitt har en av designerna (en designer, flera designers, de designer...sarna?) på sig en weird ärmlös top med påsydda svarta blommor, korta svarta shorts, knästrumpor, grova svarta skor, svarta hängslen, fluffig men ändå slickad frisyr och tokmycket kajal.
(Behöver jag tillägga att han är man?)
Hans rumskamrater (alla män) uttrycker sin förtjusning över hans outfit of the day, och ber honom steppa lite för dem. Så han steppar. I sin fina outfit. Och alla jublar. Fy fan vad underbart!
Jag får en sån lyckokänsla i hela kroppen när jag ser människor få andra människor att skratta. Det måste vara den finaste gåva vi fått.
Humorn.
Vilken drog...
Sitter och slöglor på Project runway, favvoprogrammet of all times. Människor som skapar och gör tokiga kläder, underbart! I dagens avsnitt har en av designerna (en designer, flera designers, de designer...sarna?) på sig en weird ärmlös top med påsydda svarta blommor, korta svarta shorts, knästrumpor, grova svarta skor, svarta hängslen, fluffig men ändå slickad frisyr och tokmycket kajal.
(Behöver jag tillägga att han är man?)
Hans rumskamrater (alla män) uttrycker sin förtjusning över hans outfit of the day, och ber honom steppa lite för dem. Så han steppar. I sin fina outfit. Och alla jublar. Fy fan vad underbart!
Jag får en sån lyckokänsla i hela kroppen när jag ser människor få andra människor att skratta. Det måste vara den finaste gåva vi fått.
Humorn.
Vilken drog...
lördag, september 25, 2010
Mitt liv behöver en söndagsstek
Det är så jäkla mycket jag borde.
Jag borde laga mat till matlådorna för veckan.
Jag borde hänga upp/vika/lägga in tvätten jag tvättade i tisdags.
Jag borde skriva några texter till för presentjakt.
Jag borde skriva klart brevet till Lena.
Jag borde ringa den där bruden som jag ska dj'a på bröllopet för om två veckor.
Men jag vill bara sitta/halvsitta/ligga och stirra rakt fram, alternativt på en fyrkantig ruta med rörligt innehåll.
Och jag vet inte om det är för att jag är trött, låg eller uttråkad jag känner så. Men det är lite... vet inte... söndagssegt? Hela livet är söndagssegt just nu på något sätt. Folk säger till mig att det verkar som om jag är inne i ett sånt positivt flow just nu, och att jag utstrålar energi och kärlek. Jag önskar jag kunde känna så själv. Just nu. Men istället känns det som om tiden inte räcker till, samtidigt som jag har galet långtråkigt.
Hur går det ihop?
Jag borde laga mat till matlådorna för veckan.
Jag borde hänga upp/vika/lägga in tvätten jag tvättade i tisdags.
Jag borde skriva några texter till för presentjakt.
Jag borde skriva klart brevet till Lena.
Jag borde ringa den där bruden som jag ska dj'a på bröllopet för om två veckor.
Men jag vill bara sitta/halvsitta/ligga och stirra rakt fram, alternativt på en fyrkantig ruta med rörligt innehåll.
Och jag vet inte om det är för att jag är trött, låg eller uttråkad jag känner så. Men det är lite... vet inte... söndagssegt? Hela livet är söndagssegt just nu på något sätt. Folk säger till mig att det verkar som om jag är inne i ett sånt positivt flow just nu, och att jag utstrålar energi och kärlek. Jag önskar jag kunde känna så själv. Just nu. Men istället känns det som om tiden inte räcker till, samtidigt som jag har galet långtråkigt.
Hur går det ihop?
fredag, september 24, 2010
Tar sats och... ?
Jag är tydligen redo för ett stort språng i mitt liv.
Jag bara undrar vad det är för språng?
a) köpa bil?
b) börja jobba heltid?
c) bjuda dig på en kopp kaffe?
d) sluta jobba för presentjakt och sluta ströjobba och bara jobba på skolan?
e) bryta kontakten med dig
är de alternativ jag kan komma på just nu. Sen finns det ju alltid mer tokiga alternativa språng man skulle kunna göra, till exempel
a) bli gravid
b) prova knark
c) hoppa i säng med en tjej (inte tokigt kanske, bara inte min grej. Skulle jag tro, har ju aldrig testat.)
d) flytta långt långt långt bort (det har jag iofs gjort en gång. Ingen hit.)
g) gå en flumkurs i medialitet
e) bestämma att efter d kommer g, och efter g kommer e
f) mörda
i) göra något annat jättekriminellt (inte mörda för det har jag ju redan betat av på f), åka i fängelse och testa hur det är att bo där
Fast egentligen tror jag att det där språnget handlar om att klippa banden helt. Jag vet bara inte om det är banden med dig eller det som ska klippas.
Jag bara undrar vad det är för språng?
a) köpa bil?
b) börja jobba heltid?
c) bjuda dig på en kopp kaffe?
d) sluta jobba för presentjakt och sluta ströjobba och bara jobba på skolan?
e) bryta kontakten med dig
är de alternativ jag kan komma på just nu. Sen finns det ju alltid mer tokiga alternativa språng man skulle kunna göra, till exempel
a) bli gravid
b) prova knark
c) hoppa i säng med en tjej (inte tokigt kanske, bara inte min grej. Skulle jag tro, har ju aldrig testat.)
d) flytta långt långt långt bort (det har jag iofs gjort en gång. Ingen hit.)
g) gå en flumkurs i medialitet
e) bestämma att efter d kommer g, och efter g kommer e
f) mörda
i) göra något annat jättekriminellt (inte mörda för det har jag ju redan betat av på f), åka i fängelse och testa hur det är att bo där
Fast egentligen tror jag att det där språnget handlar om att klippa banden helt. Jag vet bara inte om det är banden med dig eller det som ska klippas.
Ser den däringa riskzonen närma sig
Jag är HEMSKT LEDSEN! Jag har ju inte bloggat sen i tisdags!!! Vilket är lustigt med tanke på vad jag tänkte blogga om idag.
Jag tänkte på det där med att gå in för saker.
Jag har ju som bekant ett nytt jobb, som nu när jag börjar landa är... hur jävla kul som helst. Helt enkelt. Och från alla möjliga håll kommer kommentarer som "du kanske skulle vilja göra det här också så du kommer upp i tjänst?", så plötsligt känns det som om det finns potential för att jobba hur mycket som helst (läs 200% och gå in i väggen). För gå in i väggen blir det. Om jag inte tackar lite nej ibland. Idag tixempel. Kunde jag fått jobba hur mycket som helst. Men jag har x antal presentjaktscopywritetimmar att ta igen och ska jobba på bokmässan hela helgen och har i princip jobbat hela veckan. Så nä. Jag kan faktiskt inte, även om det skulle vara sjukt kul!
För det är ju det där med att det är så sjukt kul som är det farliga. Vill du göra det där? Ja, sjukt kul, bring it on! Och sen går jag in i det till 1000 % och ger all energi jag har. Vilket slog mig som en hammare i huvudet igår kväll när jag kom hem. För onsdagen bestod av galet tidig morgon, jobb jobb och åter jobb, flänga hem, byta om, dra till boxningen, komma hem, kollapsa, upp i ottan igen, jobb jobb och åter jobb, flänga till hon jag vikarierar för och snacka ihop lite, flänga till dansen, planera kurs, hålla kurs, flänga hem och... komma ihåg att man har ett hem och ett liv liksom. Just det ja... här bor jag... jag har de här prylarna... är sån här... hade glömt. Hade bara haft jobb, dans och träning i huvudet sen i... ja... närdå egentligen? Jag var ju hemma i måndags och tisdags på dagarna. Fast... då planerade jag hela dagarna, och när jag inte planerade satt jag ändå och tänkte på jobbet.
Jag förlorar mig liksom. När jag är på jobbet är jag så inne i det att jag glömmer mig själv, glömmer att ta rast, kastar i mig maten och kutar upp på kontoret igen. För att det är kul. Och saker som måste göras. Och när jag är på dansen och undervisar är jag så galet fokuserad att det knappt går att prata med mig om något annat för jag är helt förlorad. För DET är så JÄVLA kul!
Och så helt plötsligt kommer den här dagen, där jag har planerat in vara hemma, göra ingenting (lögn. Jag ska copywrita nästan hela dagen kombinerat med matlagning och ränna på stan för att inhandla smink och pryttlar inför helgens jobb, och ringa två dj-gig och ringa arbetsförmedlingen och nu gick pulsen upp i 190 fan också) och jag landar lite i alla fall. Får diskat lite disk som stört mig hela veckan. Öppnar bloggen som jag nästan glömt att jag hade, och ser att jag inte tänkt på den sen i tisdags.
Jag har svårt att vara lagom. Tror jag.
Jag tänkte på det där med att gå in för saker.
Jag har ju som bekant ett nytt jobb, som nu när jag börjar landa är... hur jävla kul som helst. Helt enkelt. Och från alla möjliga håll kommer kommentarer som "du kanske skulle vilja göra det här också så du kommer upp i tjänst?", så plötsligt känns det som om det finns potential för att jobba hur mycket som helst (läs 200% och gå in i väggen). För gå in i väggen blir det. Om jag inte tackar lite nej ibland. Idag tixempel. Kunde jag fått jobba hur mycket som helst. Men jag har x antal presentjaktscopywritetimmar att ta igen och ska jobba på bokmässan hela helgen och har i princip jobbat hela veckan. Så nä. Jag kan faktiskt inte, även om det skulle vara sjukt kul!
För det är ju det där med att det är så sjukt kul som är det farliga. Vill du göra det där? Ja, sjukt kul, bring it on! Och sen går jag in i det till 1000 % och ger all energi jag har. Vilket slog mig som en hammare i huvudet igår kväll när jag kom hem. För onsdagen bestod av galet tidig morgon, jobb jobb och åter jobb, flänga hem, byta om, dra till boxningen, komma hem, kollapsa, upp i ottan igen, jobb jobb och åter jobb, flänga till hon jag vikarierar för och snacka ihop lite, flänga till dansen, planera kurs, hålla kurs, flänga hem och... komma ihåg att man har ett hem och ett liv liksom. Just det ja... här bor jag... jag har de här prylarna... är sån här... hade glömt. Hade bara haft jobb, dans och träning i huvudet sen i... ja... närdå egentligen? Jag var ju hemma i måndags och tisdags på dagarna. Fast... då planerade jag hela dagarna, och när jag inte planerade satt jag ändå och tänkte på jobbet.
Jag förlorar mig liksom. När jag är på jobbet är jag så inne i det att jag glömmer mig själv, glömmer att ta rast, kastar i mig maten och kutar upp på kontoret igen. För att det är kul. Och saker som måste göras. Och när jag är på dansen och undervisar är jag så galet fokuserad att det knappt går att prata med mig om något annat för jag är helt förlorad. För DET är så JÄVLA kul!
Och så helt plötsligt kommer den här dagen, där jag har planerat in vara hemma, göra ingenting (lögn. Jag ska copywrita nästan hela dagen kombinerat med matlagning och ränna på stan för att inhandla smink och pryttlar inför helgens jobb, och ringa två dj-gig och ringa arbetsförmedlingen och nu gick pulsen upp i 190 fan också) och jag landar lite i alla fall. Får diskat lite disk som stört mig hela veckan. Öppnar bloggen som jag nästan glömt att jag hade, och ser att jag inte tänkt på den sen i tisdags.
Jag har svårt att vara lagom. Tror jag.
tisdag, september 21, 2010
Göra slut. Igen.
Jag vände på huvudet idag och tittade åt ett annat håll. Ordentligt.
Det var jävligt skönt. Och trevligt. För åt det hållet fanns (finns!) en fin, normal (finns det normala? vem fan är normal?), klok människa. Jag ska nog kika vidare på det. På allvar skaka av mig och gå vidare. Japp. Så får det bli. Vad skönt det ska bli. Jag bestämmer härmed att kapitlet är slut, och att ett nytt börjar.
Så får vi hoppas att världen/universum/jag själv/what ever lyssnar på det och lyder.
Hmmm, jag gör alltså slut för andra gången inom bara några veckor. Hokus pokuset verkar ha rätt, jag är inne i en period av stora förändringar. OCH JAG GILLAR'T!
Det var jävligt skönt. Och trevligt. För åt det hållet fanns (finns!) en fin, normal (finns det normala? vem fan är normal?), klok människa. Jag ska nog kika vidare på det. På allvar skaka av mig och gå vidare. Japp. Så får det bli. Vad skönt det ska bli. Jag bestämmer härmed att kapitlet är slut, och att ett nytt börjar.
Så får vi hoppas att världen/universum/jag själv/what ever lyssnar på det och lyder.
Hmmm, jag gör alltså slut för andra gången inom bara några veckor. Hokus pokuset verkar ha rätt, jag är inne i en period av stora förändringar. OCH JAG GILLAR'T!
Tack, fina Rim. Och alla andra fina.
Jag kan inte undgå att slås av häpnad över den, bli rörd, fascinerad och... ofattbart... paff.
Vilken då?
Universums, världens, hare krishnas, min egen, what evers kärlek till just Mig.
För här sitter jag och deppar ihop lite, och skriver ett inlägg som jag inte tänkte publicera. Känner mig som en skrutt, oduglig på alla sätt, och är på väg att förlora mig i den känslan. När Rim ploppar till på facebook, bara för att säga till mig att jag är fantastisk, och att hon läst min blogg och blivit väldigt inspirerad av den på sistone.
Det är ett helt sjukt sammanträffande. Och det är inte första gången det händer. För varje. Varje. Gång jag känt såhär det senaste halvåret har en vän ringt/mailat/messat/facebookat/kommenterat i bloggen hur fantastisk jag är. Utan anledning, bara sådär därför att. "Hi, I just called to say that you are fuckin' awesome and fabulous." - typ ordagrant citat från i somras när jag satt i en bil någonstans i Europa och behövde höra ungefär just det. (You are fuckin' awesome to my darling Kate. I'm so glad I got to know you in this life.)
Och ba f'att ge bakgrunden, och för att Rim och Lena tycker att nedanstående inlägg är fint och tänkvärt, så publicerar jag det ändå. Och den det berör kommer troligen läsa det. Tough shit. Men du får ta detta. Och jag också. Det är världens gång.
Och jag längtar så innerligt till nästa kapitel, som må innehålla dig eller inte. Bara bladet vänds snart. Kanske min huvudvridning kan hjälpa bladvändandet på traven.
--------------------
Ibland kommer det över mig och skär i mig med tusen knivar. Jag hade glömt, men kom på det igen. Patetiskt. Klyschigt. Och jag hatar att leva mitt i klyschan.
Du är kanske inte bra för mig. För jag är uppenbarligen inte tillräckligt bra för dig. Vad är det egentligen för fel på mig? När alla tycker att jag är helt fantastisk. Utom du? (Och jag undrar, varför jag envisas att vända huvudet åt ditt håll, när du så envetet tittar bort.)
Och samtidigt...
... så gör jag precis likadant själv.
Vad ska man säga? Vi är puckon, båda två.
Tänkte hon, och vände blicken.
Vilken då?
Universums, världens, hare krishnas, min egen, what evers kärlek till just Mig.
För här sitter jag och deppar ihop lite, och skriver ett inlägg som jag inte tänkte publicera. Känner mig som en skrutt, oduglig på alla sätt, och är på väg att förlora mig i den känslan. När Rim ploppar till på facebook, bara för att säga till mig att jag är fantastisk, och att hon läst min blogg och blivit väldigt inspirerad av den på sistone.
Det är ett helt sjukt sammanträffande. Och det är inte första gången det händer. För varje. Varje. Gång jag känt såhär det senaste halvåret har en vän ringt/mailat/messat/facebookat/kommenterat i bloggen hur fantastisk jag är. Utan anledning, bara sådär därför att. "Hi, I just called to say that you are fuckin' awesome and fabulous." - typ ordagrant citat från i somras när jag satt i en bil någonstans i Europa och behövde höra ungefär just det. (You are fuckin' awesome to my darling Kate. I'm so glad I got to know you in this life.)
Och ba f'att ge bakgrunden, och för att Rim och Lena tycker att nedanstående inlägg är fint och tänkvärt, så publicerar jag det ändå. Och den det berör kommer troligen läsa det. Tough shit. Men du får ta detta. Och jag också. Det är världens gång.
Och jag längtar så innerligt till nästa kapitel, som må innehålla dig eller inte. Bara bladet vänds snart. Kanske min huvudvridning kan hjälpa bladvändandet på traven.
--------------------
Ibland kommer det över mig och skär i mig med tusen knivar. Jag hade glömt, men kom på det igen. Patetiskt. Klyschigt. Och jag hatar att leva mitt i klyschan.
Du är kanske inte bra för mig. För jag är uppenbarligen inte tillräckligt bra för dig. Vad är det egentligen för fel på mig? När alla tycker att jag är helt fantastisk. Utom du? (Och jag undrar, varför jag envisas att vända huvudet åt ditt håll, när du så envetet tittar bort.)
Och samtidigt...
... så gör jag precis likadant själv.
Vad ska man säga? Vi är puckon, båda två.
Tänkte hon, och vände blicken.
... och kvar finns bara tomheten. Och jag.
Klockan ringer sju av misstag, och vi snoozar till åtta. Upp och packa, ålandsvännerna fixar frukost medan jag duschar. De kånkar upp madrasserna på vinden, och sedan dricker vi vår sista kopp kaffe tillsammans för den här gången. Vi konstaterar att vi ses snart igen. Runt nyår närmare bestämt. Bra. Man behöver ett datum så man vet när man ses igen. För det är plågsamt långt mellan min ö och deras.
De packar sig iväg, och jag packar mig till tvättstugan med en driva tvätt av mitt eget och utlånade badlakan och lakan. Fyra maskiner, knölar in så mycket jag kan i de första två. Släpar min träningsvärkta kropp uppför trapporna, och öppnar dörren till mitt hem, mitt fort. Stänger. Och...
Tystnad.
Tomhet.
Borta är alla kläder och prylar som långsamt spridit sig, från resväskan och upp, ut, på soffa, fåtöljer och soffbord. Ett stök som de ber om ursäkt för, men som för mig bara vittnar om liv och rörelse. Nu borta. Inga extra tandborstar i badrummet, inga halvblöta badlakan över varenda dörr. Bara några extra kaffekoppar och gröttallrikar vittnar om att här varit mer än en.
Och det skär i hjärtat på direkten.
Det är skönt att vara ensam när man är i flersamhet. Men när ensamheten blir definitiv så skär det. I fyra dagar och nätter har deras själar fladdrat runt här i mitt hem, även när de inte kroppsligen varit här. Men nu fladdrar här bara de gamla spökena från förr. Och så jag. Min kropp. Utan själ. För den åkte nog med i den där överfulla resväskan till Åland.
Man vänjer sig snabbt vid Åländska husdjur.
De packar sig iväg, och jag packar mig till tvättstugan med en driva tvätt av mitt eget och utlånade badlakan och lakan. Fyra maskiner, knölar in så mycket jag kan i de första två. Släpar min träningsvärkta kropp uppför trapporna, och öppnar dörren till mitt hem, mitt fort. Stänger. Och...
Tystnad.
Tomhet.
Borta är alla kläder och prylar som långsamt spridit sig, från resväskan och upp, ut, på soffa, fåtöljer och soffbord. Ett stök som de ber om ursäkt för, men som för mig bara vittnar om liv och rörelse. Nu borta. Inga extra tandborstar i badrummet, inga halvblöta badlakan över varenda dörr. Bara några extra kaffekoppar och gröttallrikar vittnar om att här varit mer än en.
Och det skär i hjärtat på direkten.
Det är skönt att vara ensam när man är i flersamhet. Men när ensamheten blir definitiv så skär det. I fyra dagar och nätter har deras själar fladdrat runt här i mitt hem, även när de inte kroppsligen varit här. Men nu fladdrar här bara de gamla spökena från förr. Och så jag. Min kropp. Utan själ. För den åkte nog med i den där överfulla resväskan till Åland.
Man vänjer sig snabbt vid Åländska husdjur.
måndag, september 20, 2010
Hej Demokrati
Drop in-röstade i Nordstan, som så många andra visade det sig. Köerna till "jag har inget röstkort" slingrade som en lång lång orm, förbi HM och turistinformation. Kön till "jag har röstkort" var dock superkort, så jag gick dit och fick en nummerlapp. Och det var bara sisådär hundra nummer före, och det gick jättefort. Trodde jag. Tills jag upptäckte fyran framför mitt nummer. Bänkade mig således, och blev sittandes. Tittandes.
Och fascinerades.
För ALLA. Får rösta. Om de har svenskt medborgarskap vill säga. Om de bara är skrivna i Sverige men inte har medborgarskap får de "bara" rösta i kommunalvalet. Och landstingsvalet.
Demokratin bryr sig inte om hur du ser ut. Demokratin bryr sig inte om ifall du har en halvtaskig toupé som ser ut att vara fastklistrad med björnklister. Demokratin bryr sig inte om ifall du är en bling blingad 18-årig slingad fönad brunkrämad silverklackad ung tjej med östligt påbrå, en spretfrillad covermusiker från Uddevalla eller stekande slipsnisse med laptop och iphone i högsta hugg. Demokratin bryr sig inte om din sexuella läggning, din kroppsstorlek, ditt yrkesval... Demokratin bryr sig inte ens om ifall du är en pantad gök som inte har alla hästar i stallet. Uppenbarligen.
Och jag tycker det är coolt som fan. Även korkade människor har rätt att tycka saker. Även de med taskig uppväxt, lågt IQ och konstigt umgänge, har rätt till sin åsikt. Det är just det som är demokrati. Och där jag sitter i nordstan och tittar, så blir det så påtagligt.
Alla.
Har en röst. Nu har de gjort sig hörda. Det är coolt. Även om det är tragiskt.
Och fascinerades.
För ALLA. Får rösta. Om de har svenskt medborgarskap vill säga. Om de bara är skrivna i Sverige men inte har medborgarskap får de "bara" rösta i kommunalvalet. Och landstingsvalet.
Demokratin bryr sig inte om hur du ser ut. Demokratin bryr sig inte om ifall du har en halvtaskig toupé som ser ut att vara fastklistrad med björnklister. Demokratin bryr sig inte om ifall du är en bling blingad 18-årig slingad fönad brunkrämad silverklackad ung tjej med östligt påbrå, en spretfrillad covermusiker från Uddevalla eller stekande slipsnisse med laptop och iphone i högsta hugg. Demokratin bryr sig inte om din sexuella läggning, din kroppsstorlek, ditt yrkesval... Demokratin bryr sig inte ens om ifall du är en pantad gök som inte har alla hästar i stallet. Uppenbarligen.
Och jag tycker det är coolt som fan. Även korkade människor har rätt att tycka saker. Även de med taskig uppväxt, lågt IQ och konstigt umgänge, har rätt till sin åsikt. Det är just det som är demokrati. Och där jag sitter i nordstan och tittar, så blir det så påtagligt.
Alla.
Har en röst. Nu har de gjort sig hörda. Det är coolt. Även om det är tragiskt.
lördag, september 18, 2010
Kvalitetstid
Mitt lilla balboadansgäng är i Uppsala på läger. Det är inte jag. Det suger. Faktiskt. Även om jag valt det själv. Sökte, kom in, tackade ja, men avanmälde mig. Av många skäl. Och nu är de där och har skitkul. Utan mig.
Och tur är väl det! För jag bytte balboalägret mot långbesök av mina kära vänner Ålandstoken och Boogieman, som nu förgyller mina närmsta dagar.
Alltså, hur jäkla trevligt är det inte att ha folk på besök? Plötsligt uppgraderar man sig ett snäpp, till den bästa Åsa man kan vara. Fint och städat, kylen full av god mat och dryck, serverar hotellfrukost och pysslar om.
I love it konstaterar jag. Dessutom får vi äntligen tid att PRATA med varandra. Och herregud vad vi pratar. Vi pratar i mun på varandra och kan nästan inte sluta, för vi har så jäkla mycket att prata om. Prataprataprataprata. Underbart.
Jag är, som vanligt, lite halv utan mina närmsta. Arne och Kato flyttade för ett gäng år sedan och tog med sig en fjärdedel av min själ, och när Daniel och Sofia flyttade tog de med sin ännu en. Två små ankare i mitt liv. Tur att ankarlinan är skitlång och räcker tvärs över hela Sverige.
Samtidigt, så umgås vi på ett sätt mer nu än när de bodde här. För när vi ses nu, så är vi. När vi sågs förut så dansade vi. Och enstaka tillfällen tog vi en öl eller fika. Vid sällsynta tillfällen umgicks vi hardcore. Åkte till smurfen i skogen på pyjamasparty. Och sånt. Men ofta gick veckorna, och kvalitetstiden tillsammans bestod av några tokdanser på dansgolvet.
Men nu har vi fyra dagars kvalitetstid. Och fy fan vad vi behöver det.
Och tur är väl det! För jag bytte balboalägret mot långbesök av mina kära vänner Ålandstoken och Boogieman, som nu förgyller mina närmsta dagar.
Alltså, hur jäkla trevligt är det inte att ha folk på besök? Plötsligt uppgraderar man sig ett snäpp, till den bästa Åsa man kan vara. Fint och städat, kylen full av god mat och dryck, serverar hotellfrukost och pysslar om.
I love it konstaterar jag. Dessutom får vi äntligen tid att PRATA med varandra. Och herregud vad vi pratar. Vi pratar i mun på varandra och kan nästan inte sluta, för vi har så jäkla mycket att prata om. Prataprataprataprata. Underbart.
Jag är, som vanligt, lite halv utan mina närmsta. Arne och Kato flyttade för ett gäng år sedan och tog med sig en fjärdedel av min själ, och när Daniel och Sofia flyttade tog de med sin ännu en. Två små ankare i mitt liv. Tur att ankarlinan är skitlång och räcker tvärs över hela Sverige.
Samtidigt, så umgås vi på ett sätt mer nu än när de bodde här. För när vi ses nu, så är vi. När vi sågs förut så dansade vi. Och enstaka tillfällen tog vi en öl eller fika. Vid sällsynta tillfällen umgicks vi hardcore. Åkte till smurfen i skogen på pyjamasparty. Och sånt. Men ofta gick veckorna, och kvalitetstiden tillsammans bestod av några tokdanser på dansgolvet.
Men nu har vi fyra dagars kvalitetstid. Och fy fan vad vi behöver det.
Si, så vackra di är!
fredag, september 17, 2010
Fröken Vik täcker upp
Idag skulle jag äntligen få vara hemma igen. Vila mig, kurera mig, jobba ikapp copywritandet.
Men ack vad jag bedrog mig! Kvart över åtta ringde jobbet och frågade om jag ville vikariera i svenska och engelska idag. Och deltidsarbetande som jag är kände jag att jag inte kunde säga nej. Uppåhoppa and away!
Magistern jag vickade för hade lunginflammation och kunde inte prata. Ergo: "Vi vet inte alls vad du ska göra. Du får väl fråga eleverna eller sätta på en film eller nåt." Ok. Plockade ihop lite random filmer och harvade iväg. Första lektionen gjorde jag ett seriöst försök att bedriva den undervisning som var tänkt; göra klart powerpoint. Vilket i praktiken innebar att jag satt och vaktade ett gäng tonårskillar som facebookade, ända tills någon annan skulle ha datasalen och jag brände på en film istället. "Vi kan väl få gå nuuuu vi gör ju ingenting ändå!" hävdade grabbarna 45 minuter innan lektionen skulle sluta. Näj bestämde jag, och två snubbar smet iväg bakom ryggen på mig.
Lektion två hade jag elever jag kände sedan innan. Gött. "Vad gör ni?" "Vi ska läsa den här. Hemma." Jaha ja. Film alltså.
Lektion tre hade jag en hel jättedrös unga herrar som brann för att upplysa mig om sin penislängd (29 cm, inte illa), kasta papperstussar och skicka flygplan med inbjudande förslag på. (Jag är glad för deras skull att de har barnasinnet kvar, och tydligen är jag ashet med tanke på alla tätatäter de ville ha med mig.) De skulle ha läxförhör. På vad vet jag inte. Film alltså. Och tio minuter före utsatt tid reste sig alla och gick, för de "skulle med en buss". Tydligen gick bussen inifrån skolan, för det var där jag fann dem 20 minuter senare.
Jobbigt? Frustrerande? Irriterande? Nope. För de är för sköna. Allihop.
Men ack vad jag bedrog mig! Kvart över åtta ringde jobbet och frågade om jag ville vikariera i svenska och engelska idag. Och deltidsarbetande som jag är kände jag att jag inte kunde säga nej. Uppåhoppa and away!
Magistern jag vickade för hade lunginflammation och kunde inte prata. Ergo: "Vi vet inte alls vad du ska göra. Du får väl fråga eleverna eller sätta på en film eller nåt." Ok. Plockade ihop lite random filmer och harvade iväg. Första lektionen gjorde jag ett seriöst försök att bedriva den undervisning som var tänkt; göra klart powerpoint. Vilket i praktiken innebar att jag satt och vaktade ett gäng tonårskillar som facebookade, ända tills någon annan skulle ha datasalen och jag brände på en film istället. "Vi kan väl få gå nuuuu vi gör ju ingenting ändå!" hävdade grabbarna 45 minuter innan lektionen skulle sluta. Näj bestämde jag, och två snubbar smet iväg bakom ryggen på mig.
Lektion två hade jag elever jag kände sedan innan. Gött. "Vad gör ni?" "Vi ska läsa den här. Hemma." Jaha ja. Film alltså.
Lektion tre hade jag en hel jättedrös unga herrar som brann för att upplysa mig om sin penislängd (29 cm, inte illa), kasta papperstussar och skicka flygplan med inbjudande förslag på. (Jag är glad för deras skull att de har barnasinnet kvar, och tydligen är jag ashet med tanke på alla tätatäter de ville ha med mig.) De skulle ha läxförhör. På vad vet jag inte. Film alltså. Och tio minuter före utsatt tid reste sig alla och gick, för de "skulle med en buss". Tydligen gick bussen inifrån skolan, för det var där jag fann dem 20 minuter senare.
Jobbigt? Frustrerande? Irriterande? Nope. För de är för sköna. Allihop.
onsdag, september 15, 2010
Halvvägs in i vecka två
Sådärja. Då har man knäckt föräldramötes-mödisen.
Jag överlevde. Och lyckades nog till och med ge ett intryck att jag visste någonting om någonting även om jag bara jobbat en vecka. Jag lyckades bland annat rota fram ett telefonnummer som efterfrågades. Inte illa!
Sakta men säkert börjar jag, någonstans, långt långt bort i fjärran, ana en koll, som sakta sakta närma sig i snigelfart. Jag skymtar den, känner en svag doft av den. Den är inte inom räckhåll, men jag anar den.
Dock är jag helt död. Utpumpad. Working nine to nine tär på kroppen. Och att dessutom göra det med en förkylning rasandes i kroppen tär än mer.
Så imorrn ger jag mig själv sovmorgon. Så det så! (Och kanske, kanske, kanske, går jag till jobbet i victory rolls.)
Jag överlevde. Och lyckades nog till och med ge ett intryck att jag visste någonting om någonting även om jag bara jobbat en vecka. Jag lyckades bland annat rota fram ett telefonnummer som efterfrågades. Inte illa!
Sakta men säkert börjar jag, någonstans, långt långt bort i fjärran, ana en koll, som sakta sakta närma sig i snigelfart. Jag skymtar den, känner en svag doft av den. Den är inte inom räckhåll, men jag anar den.
Dock är jag helt död. Utpumpad. Working nine to nine tär på kroppen. Och att dessutom göra det med en förkylning rasandes i kroppen tär än mer.
Så imorrn ger jag mig själv sovmorgon. Så det så! (Och kanske, kanske, kanske, går jag till jobbet i victory rolls.)
När blygseln tar över
Eftersom jag har närvaroplikt 14,4 h/vecka åker jag till jobbet massa timmar före min första lektion. Det är ju så mycket att sätta sig in i, tänker jag, så jag lär få fullt upp även om lektionen redan är färdigplanerad. Så jag sover 6,5 timme, släpar upp min förkylda kropp i ottan och tar mig till jobbet. En nätt resa på 1 timme och 15 minuter just idag. Just idag hade jag kunnat vänta några timmar till, eftersom jag ändå måste vara kvar på skolan till sena kvällen pga föräldramöte. Men som sagt, jag vill komma igång, sätta mig in i saker, så jag biter i det sura morgonäpplet och harvar mig hit.
Går till expeditionen för att få inloggning till dator och intranät. Hade inte det förra veckan, och blev aningen handikappad därav. Kalendarier, viktig information, allt finns på intranätet, och det känns som om det kommer ta en lååång stund att sätta sig in i det. Och, framförallt, det är på intranätet jag hittar den information jag behöver inför kvällens föräldramöte.
Och ja, min inloggning är fixad. Men inte aktiverad. Det måste nån snubbe göra, så det vore bra om jag väntade med att logga in tills personalansvarig kontaktar mig och säger ok, grönt ljus.
Så... vad gör jag då? Fixar ordinarie nyckel, kollar på bibblan att det finns litteratur att tillgå till eftermiddagens pass, läser igenom mappen med pappersinformation jag fått, fyller i det som ska fyllas i och... sen är klockan 10:15. Min första lektion börjar 12:25. Jaha... jag får väl... facebooka då... och blogga då...
Jag skulle kunna ta tillfället i akt och gå ner och socializa lite. Men... jag är blyg. "Du, blyg??!!" (citat danskollega). Ja. Jag är faktiskt blyg. Inte för att stå och prata inför stora folkmassor, apa mig, eller visa upp mig. Men jag är blyg för finliret. Speciellt i nya miljöer. "Hej jag heter Åsa och jag är ny här. Vad heter du och vad har du för ämnen?" (Även "Hej jag heter Åsa och jag tycker att du är het som fan" faller in under denna kategori för övrigt, kan vara bra att veta.) Sånt. Blyg. För alla känner ju alla här. Och jag känner... två. Av kanske en miljard kollegor, känns det som just nu. Och jag har kanske pratat med... 7 kollegor jag inte känner. Ok. Bara en knapp miljard kvar att lära känna.
Så jag pressar mig själv att sätta mig i personalrummet en stund. Tar en kaffekopp. Sätter mig i ett hörn. Och börjar frenetiskt bläddra i "viktiga papper". Och pratar inte med någon. Vågar inte. Till slut får jag spuck och går till min trygga hamn, kontoret, och gömmer mig.
Jag skulle vilja ha en jättestor skylt blinkande över huvudet där det stod "JAG ÄR NY, VILSEN OCH BLYG SOM FAN, TA HAND OM MIG, PRATA MED MIG!", så folk fattar, och inte tar mig för en dryg jävel som inte hälsar.
Jag har svart bälte i att ta hand om nykomlingar i miljöer där jag själv är trygg och känner många. Jag skulle behöva en mig själv just nu, någon Vet, Kan och Känner folk. Och jo, kollegorna i arbetsrummet hjälper, förklarar, visar. Men ändå...
Jag längtar tills jag är hemma här.
Går till expeditionen för att få inloggning till dator och intranät. Hade inte det förra veckan, och blev aningen handikappad därav. Kalendarier, viktig information, allt finns på intranätet, och det känns som om det kommer ta en lååång stund att sätta sig in i det. Och, framförallt, det är på intranätet jag hittar den information jag behöver inför kvällens föräldramöte.
Och ja, min inloggning är fixad. Men inte aktiverad. Det måste nån snubbe göra, så det vore bra om jag väntade med att logga in tills personalansvarig kontaktar mig och säger ok, grönt ljus.
Så... vad gör jag då? Fixar ordinarie nyckel, kollar på bibblan att det finns litteratur att tillgå till eftermiddagens pass, läser igenom mappen med pappersinformation jag fått, fyller i det som ska fyllas i och... sen är klockan 10:15. Min första lektion börjar 12:25. Jaha... jag får väl... facebooka då... och blogga då...
Jag skulle kunna ta tillfället i akt och gå ner och socializa lite. Men... jag är blyg. "Du, blyg??!!" (citat danskollega). Ja. Jag är faktiskt blyg. Inte för att stå och prata inför stora folkmassor, apa mig, eller visa upp mig. Men jag är blyg för finliret. Speciellt i nya miljöer. "Hej jag heter Åsa och jag är ny här. Vad heter du och vad har du för ämnen?" (Även "Hej jag heter Åsa och jag tycker att du är het som fan" faller in under denna kategori för övrigt, kan vara bra att veta.) Sånt. Blyg. För alla känner ju alla här. Och jag känner... två. Av kanske en miljard kollegor, känns det som just nu. Och jag har kanske pratat med... 7 kollegor jag inte känner. Ok. Bara en knapp miljard kvar att lära känna.
Så jag pressar mig själv att sätta mig i personalrummet en stund. Tar en kaffekopp. Sätter mig i ett hörn. Och börjar frenetiskt bläddra i "viktiga papper". Och pratar inte med någon. Vågar inte. Till slut får jag spuck och går till min trygga hamn, kontoret, och gömmer mig.
Jag skulle vilja ha en jättestor skylt blinkande över huvudet där det stod "JAG ÄR NY, VILSEN OCH BLYG SOM FAN, TA HAND OM MIG, PRATA MED MIG!", så folk fattar, och inte tar mig för en dryg jävel som inte hälsar.
Jag har svart bälte i att ta hand om nykomlingar i miljöer där jag själv är trygg och känner många. Jag skulle behöva en mig själv just nu, någon Vet, Kan och Känner folk. Och jo, kollegorna i arbetsrummet hjälper, förklarar, visar. Men ändå...
Jag längtar tills jag är hemma här.
tisdag, september 14, 2010
Fröken Vik
Imorrn ska jag alltså rodda mitt livs första föräldramöte. Hej och hå, det blir la spännande. Minst sagt. Mest spännande blir att vara i skolan från sisådär nio på morgonen till nio på kvällen. Tackotack för att min kollega har bil så jag får skjuts hem. För jag ska ju vara där lika tidigt på morgonen på torsdag. Och tackotack för den lilla eftermiddagsluren jag fick idag. Är ju inte helt kurant, så eftermiddagslurar mottages tacksamt. Undrar om man kan sova på kontoret? Under drivorna av papper på ordinarie dramafrökens skrivbord?
Jag har dessutom fått mina första extra viktimmar. Jag ska ha svenska A med två olika klasser. Och jag ska vikariera för...
tadammm....
Elvis!
Åhå, tänka den Göteborgske läsaren, ska hon göra satsanalys på Hound Dog då ellerrrr? Eller måste hon undervisa i glammig sparkdräkt? Medan Åsa undrar hur många såna skämt Elvis fått höra i sitt liv. Och konstaterar att om hon vid sisådär 18 års ålder hade vetat att hon en dag skulle vikariera för Elvis hade hon nog dåndimpat. Och undrat hur f*n det gick till när Elvis blev lärare. Det trodde man inte riktigt då kan man säga, för att inte ha sagt för mycket.
Universums vägar äro outgrundliga.
Jag har dessutom fått mina första extra viktimmar. Jag ska ha svenska A med två olika klasser. Och jag ska vikariera för...
tadammm....
Elvis!
Åhå, tänka den Göteborgske läsaren, ska hon göra satsanalys på Hound Dog då ellerrrr? Eller måste hon undervisa i glammig sparkdräkt? Medan Åsa undrar hur många såna skämt Elvis fått höra i sitt liv. Och konstaterar att om hon vid sisådär 18 års ålder hade vetat att hon en dag skulle vikariera för Elvis hade hon nog dåndimpat. Och undrat hur f*n det gick till när Elvis blev lärare. Det trodde man inte riktigt då kan man säga, för att inte ha sagt för mycket.
Universums vägar äro outgrundliga.
Målgång
Fick lite lätt panik efter i onsdags när jag insåg att det lilla dramaprojektet jag tagit över är utformat som jag inte alls skulle utforma ett litet dramaprojekt. Och sedan dess har jag lätt ångestfyllt gått och funderat på hur skaam (orustmål för "fan") jag ska ro detta i land.
Men jag vet ju att det löser sig. Och idag är Dagen då det ska Planeras. Så jag funderar seriöst i tio minuter. Och vips har jag en plan. Och herregud, vad jag kan detta inser jag. I ett svagt ögonblick gick tankarna kring "men jag kan ju bara impro!". Fast jag i större delen av mitt liv sysslat med annan teater än just impro. De tankarna får komma på skam. Och tankarna om att detta är svårt och tungt kommer också att revideras så fort jag får båten flytande. På mitt sätt, med mina segel.
Så sitter jag lite och finurlar över min egen förträfflighet, när det slår mig.
Att för ett halvår sedan ungefär satte jag ihop en visionstavla med allt jag vill ha i livet. Och där... finns en bild på en dramalektion, som symboliserar att jag vill ha ett jobb som dramalärare.
Det har jag nu.
Och en massa andra bilder på tavlan... har jag också. Nu. Hade inte då, när jag gjorde tavlan.
Coolt. Jag älskar min egen religion; det jag vill ha, det får jag. Bara jag vet VAD jag vill ha. Konkret. Och fantastiskt.
Men jag vet ju att det löser sig. Och idag är Dagen då det ska Planeras. Så jag funderar seriöst i tio minuter. Och vips har jag en plan. Och herregud, vad jag kan detta inser jag. I ett svagt ögonblick gick tankarna kring "men jag kan ju bara impro!". Fast jag i större delen av mitt liv sysslat med annan teater än just impro. De tankarna får komma på skam. Och tankarna om att detta är svårt och tungt kommer också att revideras så fort jag får båten flytande. På mitt sätt, med mina segel.
Så sitter jag lite och finurlar över min egen förträfflighet, när det slår mig.
Att för ett halvår sedan ungefär satte jag ihop en visionstavla med allt jag vill ha i livet. Och där... finns en bild på en dramalektion, som symboliserar att jag vill ha ett jobb som dramalärare.
Det har jag nu.
Och en massa andra bilder på tavlan... har jag också. Nu. Hade inte då, när jag gjorde tavlan.
Coolt. Jag älskar min egen religion; det jag vill ha, det får jag. Bara jag vet VAD jag vill ha. Konkret. Och fantastiskt.
måndag, september 13, 2010
Att vräka ur sig eller inte, det är frågan
Den här bloggen är min ventil.
I mitt huvud är den här bloggen ett papper, på vilket jag kan pysa ut allt som väller över inuti mig. Saker som ältas, saker som älskas, saker som ändras. Pyser ut här med jämna mellanrum. Och det inspirerar och fascinerar mig att människor läser här och blir gripna, roade och inspirerade. Samtidigt som jag inte kan skriva vad som helst, för en stor del av min umgängeskrets läser här regelbundet.
Idag. Skulle jag vilja explodera mitt inre här, över mitt själsliga ventilpapper.
Meeeeeen. Det går inte. Idag heller. Så jag får väl nöja mig med att säga att jag kokar över. Typ.
Kanske är läge att plocka fram de gamla analoga dagböckerna igen...
I mitt huvud är den här bloggen ett papper, på vilket jag kan pysa ut allt som väller över inuti mig. Saker som ältas, saker som älskas, saker som ändras. Pyser ut här med jämna mellanrum. Och det inspirerar och fascinerar mig att människor läser här och blir gripna, roade och inspirerade. Samtidigt som jag inte kan skriva vad som helst, för en stor del av min umgängeskrets läser här regelbundet.
Idag. Skulle jag vilja explodera mitt inre här, över mitt själsliga ventilpapper.
Meeeeeen. Det går inte. Idag heller. Så jag får väl nöja mig med att säga att jag kokar över. Typ.
Kanske är läge att plocka fram de gamla analoga dagböckerna igen...
Mina tankar sakta återvända
Hej. Mina tankar är tillbaka. De har varit borta sen förra tisdagen då jag fick samtalet om att börja jobba. Idag har jag äntligen sovit ikapp någorlunda, fått gjort Viktiga Saker, och inser att jag faktiskt har några timmar att göra precis vad jag vill på. Så då kan jag äntligen börja tänka igen. Hej mig själv, kul att se mig igen.
................
Halva jag vill skriva riktigt privat shit idag i bloggen. Men, allt lämpar sig inte för offentlig text. Jag brukar vara extremt öppen här, men bara så länge det inte skadar mig själv eller någon annan. Och just nu är det jag vill skriva om för privat och för laddat för x antal läsare av den här bloggen. Fast framförallt för mig själv. Jag hatar att visa mig sårbar. Så jag skiter i det.
Andra halvan av mig vill skriva om funktionshindrades rätt till egen vilja. What, vart kom det ifrån? Jo det kom från en tanke om en autistisk pojke som klöser ögonen ur sig själv. Kan det vara så att han kanske vill ta livet av sig, för att det längst inne i honom bor en själ som inte vill leva det liv han lever? En medveten själ? Men vi "normala" sätter istället på honom en tvångströja för att hindra att han skadar sig själv. Sen går vi "normala" hem och hoppar framför tåg, skär oss i armar, röker ihjäl oss, har oskyddat sex med främlingar, äter glutamat, och tittar på rika fruar på tv. (Ack nej, inga värderingar där alls...) Vi kan välja vad vi vill. Alla kan inte det.
Tredje halvan av mig själv vill skriva om hur svårt det är att älska sig och njuta av sitt liv när man är trött och sjuk. Men vad gör gnäll för världen?
Så istället kokar jag väl soppa på en fisk, tar lite nässpray och bäddar ner mig framför project runway.
...................
Och Saknar Er.
...................
................
Halva jag vill skriva riktigt privat shit idag i bloggen. Men, allt lämpar sig inte för offentlig text. Jag brukar vara extremt öppen här, men bara så länge det inte skadar mig själv eller någon annan. Och just nu är det jag vill skriva om för privat och för laddat för x antal läsare av den här bloggen. Fast framförallt för mig själv. Jag hatar att visa mig sårbar. Så jag skiter i det.
Andra halvan av mig vill skriva om funktionshindrades rätt till egen vilja. What, vart kom det ifrån? Jo det kom från en tanke om en autistisk pojke som klöser ögonen ur sig själv. Kan det vara så att han kanske vill ta livet av sig, för att det längst inne i honom bor en själ som inte vill leva det liv han lever? En medveten själ? Men vi "normala" sätter istället på honom en tvångströja för att hindra att han skadar sig själv. Sen går vi "normala" hem och hoppar framför tåg, skär oss i armar, röker ihjäl oss, har oskyddat sex med främlingar, äter glutamat, och tittar på rika fruar på tv. (Ack nej, inga värderingar där alls...) Vi kan välja vad vi vill. Alla kan inte det.
Tredje halvan av mig själv vill skriva om hur svårt det är att älska sig och njuta av sitt liv när man är trött och sjuk. Men vad gör gnäll för världen?
Så istället kokar jag väl soppa på en fisk, tar lite nässpray och bäddar ner mig framför project runway.
...................
Och Saknar Er.
...................
söndag, september 12, 2010
Hur man lagar en kulinarisk höjdpunkt
1) Öppna påsen.
2) Häll innehållet i stekpannan.
3) Stek.
4) Dekorera med en grön kvist. Förslagsvis av ört-typ.
2) Häll innehållet i stekpannan.
3) Stek.
4) Dekorera med en grön kvist. Förslagsvis av ört-typ.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
